Björn Wallén

Björn Wallén är direktor på Lärkkulla-stiftelsen som upprätthåller en stiftsgård och folkakademi i Raseborg, Finland. Har en lång erfarenhet av folkbildning och vuxenutbildning i Finland och Norden, med början som lärare på en U-landslinje på Lärkkulla år 1986. Brinner för empowerment av människor och grupper, och har varit ledare för ca 1000 seminarier och evenemang. Global fostran och frivilligarbete, demokrati, livsåskådning och religion, samt integration av nyanlända är några av Björns fokusområden. Skriver på NVL-bloggen


bjorn.wallen@larkkulla.net

dec
13
2017

Av vad byggs en nation?

Posted 133 days ago ago by Björn Wallén
Björn Wallén

 

I anslutning till staten Finlands 100-årsjubileum är det ett bra läge att reflektera över sund och osund nationalism, bildning och barbari, historia och framtid. Några spörsmål får leda oss in i resonemanget :

Vad firar vi? Kort sagt: en omröstning som slutade likt en match i korgboll: 100 – 80. Det var den omröstning då den finska senaten efter många svängar i långdansen röstade för att Finland skulle bli en suverän nation bland nationerna den 6 december 1917. Karrikerat kan man säga att över- och medelklassen (de vita)  röstade för självständighet, medan arbetarklassen (de röda) spjärnade emot med sina 80 röster. Vi firar alltså en nationell tudelning, som månaderna efter omröstningen ledde till ett barbariskt och blodigt inbördeskrig med cirka 39.000 döda!

Varför firar vi?  Nå, med facit i hand finns det en hel del orsaker att fira den utveckling som skedde efter krigen (inbördeskriget 1917-18, vinterkriget 1939-40, fortsättningskriget 1941-44) med vår östra granne. Återuppbyggnadens tid ledde ett fattigt och sårat Finland till en nordisk välfärdsstat helt i klass med sina nordiska grannar. Dessutom betalade vi som enda nation tillbaka statsskulden till Ryssland, utöver förlusten av landområden i Karelen. Vinterkrigets anda byggde upp en mytisk story över en nation som höjde sig upp från den nationella fångenskapen - trodde vi.

Hundra år, vad händer sedan?  År 2017 går till historien som en global backlash i form av sunkig nationalism och drömmar om att vrida klockan bakåt. Trumpeten på Twitter, Brexit och växande nationalkonservativa partier är exempel på oförmågan av att se vad som bygger upp en nation på riktigt. Det är inte Amerika först, Sverige först eller Finland först. Inte heller ekonomisk protektionism, stängda gränser för invandrare, eller förakt för minoriteter inom det egna landet. Självklart inte, men vad då?

Det enklaste svaret kunde vara: Folkets bildningsnivå bygger en nationell identitet. Så har vi tutat ut i över 100 år i Norden, men vänta nu, backa litet. Vem och vilka är ”folket” i en tid där Jaget är det högsta subjektet? Och vilken roll har folkbildande verksamhet i en tid när extremnationella krafter gör anspråk på både folk och flaggor?

Nu på 2010-talet har Sannfinländarna grundat ett eget studieförbund, Pekasus, som upprätthålls av ”Basbefolkningens Studieförbund” (sic!).  Läser på nätet att även SD i Sverige går med liknande tankar. I Sverigedemokraternas partistadgar står det att ”... ett studieförbund som vilar på Sverigedemokraternas värderingar vore en optimal lösning för att SD i stor skala skall kunna utbilda medlemmar på ett sätt som är förenligt med de olika utbildningsbehov som finns på olika nivåer i partiet.”

Idag borde vi tydligare klargöra var gränsen går mellan sund och osund nationalism, med kopplingar till bildning och pedagogik. Det är sant att bildning har varit en grundingrediens i skapande av de nordiska välfärdssamhällena, men nu måste vi tänka framåt. När Lärkkulla-stiftelsens folkakademi hade sin Finland 100-fest senaste vecka, sade jag något provokativt: vad gör vi med invandrares språkundervisning när vi inom en snar framtid kommer att ha robotar som känner till algoritmerna till alla världens språk. Kommunikationen kan redan nu skötas så att du talar ett språk som via en robot transformeras till ett annat!

Bildning skall inte kopplas ihop med etniska förtecken eller enskilda nationalstater, utan med globala hybridkulturer, postmaterialism och med att bygga hållbara samhällen ekologiskt och etiskt. Professor Petri Salo vid Åbo Akademi skrev nyligen om bildning som ”...ett löfte om att människor; barn, unga och vuxna kan finna i världen och livet både meningsfulla betydelser och livssmakande meningsfullhet.” (Facebook 6.12.2017)

En nation byggs av att alla nationens invånare blir sedda, hörda och beaktade, oavsett kulturell bakgrund och övertygelse – till oss alla kommer bildningen med löften om att finna nya betydelser och byggstenar i nationsbygget. Bildningen är inte given, var och en måste finna den genom sin livssmakande bildningsväg.



Nyeste billeder