Reijo Aholainen

Jag heter Reijo Aholainen, jag skulle beskriva mig själv som gränslöst nyfiken. Man skulle nästan kunna säga att jag har en religiös attityd till lärande, kunskap och kreativitet. Jag tycker mycket om att skriva, läsa och diskutera. Jag är undervisningsråd vid undervisnings- och kulturministeriet i Finland och har sysslat största delen av mitt liv med utbildningspolitik. För tillfället har jag hand om högskole-och forskningspolitik samt det internationella samarbetet.


reijo.aholainen@minedu.fi

feb
07
2018

Det livslånga lärandet – erfarenheter av lidelse och passion

Posted 76 days ago ago by Reijo Aholainen
Reijo Aholainen

 

Vuxenutbildning har blivit så nödvändig i arbetslivet att jag har börjat undra om det ännu finns utrymme för spontant studerande. Jag känner många som verkar studera endast därför att de måste. Det som vi lärde igår har föråldrats och vi måste lära in nya datorprogram som tas i bruk i morgon. Eftersom arbetslivet kräver att alla skall kunna främmande språk, måste man förbättra sina språkkunskaper, snabbt och helst lika flytande som infödda.

Egentligen skall lärandet vara som en upptäcktsresa, inte som en tillsatsbörda. Att studera nya datorprogram behöver inte vara tråkigt, om det nya programmet erbjuder riktig nytta och om läraren undervisar bra, vilket faktiskt inte alltid händer i arbetslivet. Nutida arbetsliv sätter stora krav till språkkunskaper, men språkinlärning behöver inte anordnas som i skolan – med effektiva lärometoder och goda lärare kan lärandet ge stor personlig glädje och nytta. Jag känner många som studerar språk i arbetarinstitut av egen lust, till exempel för att njuta mera av semesterresan.

Min största prestation i vuxenutbildning, det som jag är mest stolt över, gäller språkstudier. Ursprungligen började med arbetslivets behov. Europeiska gemenskapen EG, eller EU, som det kallas i dag, blev en viktig del av mitt arbete och jag började resa ofta till Bryssel i arbetsärenden. Man hade berättat att jag inte behöver lära sig franska där och jag försökte jag klara mig med engelska. Snart förstod jag att det inte stämmer - man talar franska i Bryssel, eller flamska, alla förstår inte engelska. Man kunde överleva möten med engelskan, men det räckte inte i staden.

Ministeriet betalade min första kurs och ganska många därefter, men jag har också själv satsat oräkneligt mycket tid, besvär och pengar. Jag hade inte studerat franska i skolan och de första kurserna kändes hemskt svåra. Det svåraste var att förstå vad läraren - eller vem som helst som talade franska - sade. För att lära och bli van vid språket tittade jag på franska tv-program (då kunde man se fransk TV5 i finsk kabel-tv) och lyssnade på språkkurser i ljudband, men även efter upprepade lyssningar kändes franskan så svårt, att jag allvarligt tänkte ge upp.

Men med tiden började mina öron bli vana vid franskan och studierna blev lättare. Jag tog nya kurser och lärde mig förstå, läsa och tala franska, fast mitt uttal ännu lämnar mycket att önska. Jag började läsa franska deckare och serieböcker, först med ordbok, men småningom minskade behovet av lexikon. Att studera via datorn vore troligen effektivare, men för mig har det alltid varit roligare att läsa. Jag började med Maigret och Tintin och de öppnade vägen mot andra som jag inte hade tidigare ens hört om. Mina franska studier fortsätter ännu, men inte med nya kurser. Utbildning har omvandlats till lärande.

Tro inte att min franska nu är perfekt! Ännu efter många studieår vågar jag sällan tala franska i möten - under pausen går det bättre, om jag bara hittar tålmodiga lyssnare. Min dröm är att läsa Marcel Prousts roman ’På spaning efter den tiden som flytt’ på franska, alla sju delar, när jag blir gammal och pensionerad. En utmaning för livslångt lärande.



Nyeste billeder