Reijo Aholainen

Jag heter Reijo Aholainen, jag skulle beskriva mig själv som gränslöst nyfiken. Man skulle nästan kunna säga att jag har en religiös attityd till lärande, kunskap och kreativitet. Jag tycker mycket om att skriva, läsa och diskutera. Jag är undervisningsråd vid undervisnings- och kulturministeriet i Finland och har sysslat största delen av mitt liv med utbildningspolitik. För tillfället har jag hand om högskole-och forskningspolitik samt det internationella samarbetet.


dec
06
2017

Livslångt lärande för alla?

Posted 10 days ago ago by Reijo Aholainen
Reijo Aholainen

 

Då och då brukar våra politiker och byråkrater använda sloganen ’att göra det livslånga lärandet till en verklighet för alla’. Det är kanske inte mera lika trendigt som det brukade vara för femton år sedan, då den Europeiska Kommissionen hittade på den, men den låter ännu bra och jämlik.

Men skillnaden mellan utbildning och lärandet diskuteras ganska sällan. Alla har kanske inte kommit att tänka på att det inte är samma sak att undervisa och att lära. Javisst, skolor och läroanstalter har lärare som undervisar någonting till elever eller studerande. Men från det livslånga lärandets synpunkt borde man ifrågasätta om alla utbildningens kännetecken passar med lärandet.

Utan att diskutera vidare om studenterna riktigt lär in eller inte det som undervisas, måste man förstå att man lär sig ett och annat också från sina föräldrar och kamrater, från erfarenhet eller böcker, film och fritidshobbyn. Och man kan studera efter sina egna intressen nästan vad som helst, från internet, i bibliotek eller vid medborgarinstitut. Inget utbildningssystem kan garantera självständigt lärande, men man kan stöda möjligheter till det. Det går t.ex. genom att uppehålla den fristående vuxenutbildningen, bibliotek och annat fritt och öppet inträde till kunskap och informations- och rådgivningstjänster.

Egentligen menar de som talar om ’det livslånga lärandet’ vanligen inte alls ’lärandet’ utan utbildning för vuxna. Och inte heller vilket som helst lärande, utan utbildning för arbetslivets förändrande behov. Många företag tar ansvar för detta slags utbildning för sina arbetare, men inte närapå alla. De flesta väntar hellre på att den offentliga sektorn tar ansvaret. Offentliga yrkesinriktade och andra vuxenutbildningsinstitut tar ju ansvaret inom de nordiska länderna, men det ser ut som att deras uppehållare - staten och kommunerna - inte har haft tillräckligt mycket pengar (eller vilja) att utvidga sådan utbildning.

Javisst, de vuxna kan studera självständigt, men det är inte alltid så lätt, åtminstone inte för alla. Även de bästa sakkunniga har svårigheter att förutspå vilka kunskaper framtidens arbetsliv behöver. Det finns ju en del kommersiella utbildningsanordnare men dom täcker inte alla behov och man vet inte alltid hur kvalificerade de är. Dessutom alla har inte råd att betala deras kurspris. Och de största svårigheterna har de som är inte lärde sig särskilt mycket i skolan.

Ingenting är lika säkert som förändring, och förändringstakten tycks bara accelerera. Det tvingar var och en att ersätta en stor del av det som undervisades i skolan med nya kunskaper. De som har en god grundutbildning har bättre möjligheter att lära sig nytt än dom som har bristande utbildning. Jag bryr mig inte om någon beslutsfattare missbrukar termen ’livslångt lärande’ om han eller hon samtidigt kämpar för att mera gemensamma skattepengar skall användas för att öka vuxnas utbildningsutbud. I synnerhet för dom som har minst möjligheter att klara sig utan.





Nyeste billeder