-Du har världens chans att göra livsförändringar i fängelset

Ungefär 50 procent av internerna på Sveriges fängelser har endast grundskoleutbildning, eller ingen fullföljd utbildning alls. Det här är berättelsen om Peter som läste in flera gymnasieämnen under den tid han satt inlåst och som i dag lever ett bra liv med jobb och familj.
Kriminalvården – Redan på häktet fattade de att jag var helt fel placerad. Under fängelsetiden fick jag gå till biblioteket och använda deras dator och hjälpa till och bygga en databas, och en lärare kom till mig en gång i veckan, berättar Peter som studerade när han satt i fängelse. Bilden har inget samband med personerna i texten.
02-10-2015

Peter heter egentligen något annat, men av hänsyn till sin familj vill han inte ha sitt riktiga namn i offentligheten. Idag är han i 40-årsåldern och har familj och ett bra jobb inom kommunikation och IT på en organisation. För nio år sedan satt han i fängelse för ett grovt ekonomiskt brott.

– Jag halkade in på grund av min oförmåga att säga nej till män. Jag hade en elak styvfar som gav mig stryk, första gången var jag bara sju månader och han blev arg för att jag inte låg ner i spjälsängen, berättar Peter.

Det dysfunktionella familjelivet ledde till att Peter kände sig otroligt nedtryckt och sa ja till alla som bad honom om hjälp. Det räckte med att de sa ”du som är så duktig”.

– Jag sökte bekräftelse, men inte för den jag var utan för det jag gjorde, för jag hoppades att de då skulle tycka om mig. Under skolgången var jag otroligt tillbakadragen. När jag var tretton år blev jag diskjockey och hittade min grej. Jag trivdes med att stå ensam längst uppe på scenen, berättar Peter.

Hans sökande efter bekräftelse fortsatte. För att bli omtyckt måste han bli bäst på det han gjorde, trodde han. Och han blev en känd DJ i norra Sverige.

– När jag var 26 år flyttade jag till Göteborg. Jag hade hamnat i dåligt sällskap i min gamla hemstad, många använde droger. I Göteborg visste ingen vem jag var och jag gick från att vara jättekänd till att bli ”ingen”. Jag flydde till alkoholen, men på jobbet var jag exemplarisk och slog kassarekord när jag jobbade i barer. Vid ett tillfälle mådde jag så dåligt att jag försökte ta livet av mig.

Ödesdiger väg

Han lämnade tillfälligt restaurangbranschen och blev så småningom rekryterad till ett IT-företag. Där arbetade också den person som ledde in honom på en ödesdiger väg. Kollegan frågade: Har inte du jobbat i restaurangbranschen, vill du komma till Strömstad och hjälpa till med en restaurang och hotell? Det finns ändå ingenting att göra i IT-företaget på sommaren.

Problemet var att restaurangen inte fick alkoholtillstånd, så de måste göra en vinstbolagsaffär. Peter kollade upp vad affärerna innebar och allt såg lagligt ut. Han skrev på pappren utan att veta att kompanjonerna hade näringsförbud på grund av tidigare brottslighet. Företaget stod i Peters namn. 2003, när polisen upptäckte brottet, bodde Peter utomlands och visste inte att han hemma i Sverige var anhållen i sin frånvaro för bokföringsbrott och grova skattebrott. Först när han kom hem 2006 fick han av sin advokat veta att ”det här ser inte bra ut, ta med tandborsten och förbered dig på att sitta i häktet”.

Enligt Peter måste de som genomförde de olagliga affärerna ha sett att Peter var en sådan som det ”gick att köra med”.

– Jag hade ju varit på möten i fina konferenssalar med stora företagsledare, ekonomichefer och vd:ar. Representanter från banken var där och bjöd på kaffe. Om vi hade suttit i en skruttig källare hade det varit en annan sak, säger Peter.

– När jag satt på häktet i väntan på rättegång tänkte jag att det var lika bra att göra något bra av saken. Några jobb fanns inte på häktet så jag bestämde mig för att läsa upp några ämnen med sikte på att bli dataingenjör.

Läste in gymnasieämnen

Efter rättegången, då han dömdes till tre års fängelse, åtta års näringsförbud och en och en halv miljon i skatteskulder, flyttades han till anstalten Högsbo utanför Göteborg. Under fängelsetiden hann han läsa in Matte A, B och C, Fysik A och webbdesign. Han fick bra betyg i alla ämnen.

De flesta interner som Peter mötte i fängelset saknade helt studiemotivation.

– De har världens chans att göra livsförändringar i fängelset! Där finns jättefina verktyg. Det är en barnlek att sitta inne – du blir serverad mat tre gånger om dagen, du kan träna och läsa böcker... Men många är bara missnöjda med att de inte får tillräckligt med sömnmedel när de ska sova. De sa: Jag vägrar att snickra stolar, då sitter jag hellre här och låtsas studera. Sedan satt de bara och spelade ”mulle” och drack kaffe. Läraren sa: Ska ni vara här måste ni åtminstone öppna böckerna, annars får ni ingen dagersättning, berättar Peter.

Han menar att var och en måste ta ansvar för sina handlingar och inte bara skylla på samhället. Det säger han, trots sin egen dysfunktionella barndom.

– Jag hade kanske haft en helt annan bakgrund om skolan eller socialtjänsten hade klivit in tidigare. Jag gjorde många pojkstreck, som att krascha fönsterrutor. Min mamma lämnade min styvfar till slut och blev ensamstående med fyra barn. Ofta var det ingen som brydde sig om vad jag gjorde. På gymnasiet satt mamma i växeln på skolan och då tvingade hon mig att gå på lektionerna.

En del tycker inte att den som dömts för ett brott ska ha rätt att studera och ifrågasätter varför grova brottslingar ska få förkovra sig och ta studieplatser från andra, när de avtjänar sina straff.

– Då får man styra utbudet av studier, menar Peter och konstaterar att det finns många regler och begränsningar innanför fängelsets murar. Internerna får exempelvis inte läsa kemi. När Peter läste fysik tog läraren ändå in stålstavar, stålkulor och elutrustning eftersom han hade fullt förtroende för Peter.

Permissionen var svårast

Det jobbigaste var inte att vara inlåst – utan omställningen när han släpptes ut på permission. Som den där gången när han fick fyra timmars permis på julafton.

– Jag åkte hem efter två timmar för jag klarade inte omställningen. Det var fullt med folk och det gamla beteendet fanns kvar i alla mina familjemedlemmar samtidigt som jag själv hade gått vidare, säger han.

Peter har idag ett bra jobb som IT-chef på en organisation. Han har också en fru och två små barn. Han tackar KBT-terapeuten på Högsbo för att hans liv är så bra nu. Det var hon som uppmärksammade honom på det stora bekräftelsebehov han hade med sig från barndomen.

– Hon lärde mig att säga nej. När jag skulle få mitt första barn kontaktade jag henne för att jag var orolig för hur jag skulle hantera föräldraskapet eftersom jag hört att man ofta upprepar misstag som föräldrarna begått. Hon sa: ”du är den som motgår allt det. Jag är inte ett dugg orolig”. Och hon hade rätt, jag gör precis tvärtom mot vad min styvfar gjorde, jag ger mina barn mycket kärlek, trygghet och värme, säger Peter.

Peter har idag ingen kontakt med styvpappan. Däremot träffade han sin biologiska far för första gången när han var trettio år. De har nu tagit upp kontakten och barnen får träffa sin farfar. Enligt pappan var det styvfadern som hotade honom så att han aldrig vågade ta kontakt med Peter när han var liten. Men Peter ältar inte. Han har lagt hela historien bakom sig.