Att leda skrivarutbildning är ett lustfyllt arbete

Katrine Hamori leder skrivarutbildningen vid Österlens folkhögskola. Hon jobbar hemifrån och tycker att det är stimulerande att ha daglig kontakt med sina elever per e-post.

Att leda skrivarutbildning är ett lustfyllt arbete

Vid åttatiden, då vinterdagen har ljusnat i södra Sverige, inleder Katrine Hamori sin arbetsdag med att öppna datorn för att kolla e-posten. Hon behöver inte ens klä på sig innan hon öppnar dörren till sitt arbetsrum eftersom hon jobbar på distans från sitt hem på Gåsegränd i centrum av lilla Ystad. 

Denna blåsiga dag känns det speciellt skönt att inte behöva sätta sig i en kall bil för att komma till jobbet, Österlens folkhögskola, som ligger i Tomelilla 25 kilometer härifrån. Tillsammans med kollegan Marianne Meijer-Annerfeldt ansvarar Katrine Hamori för skrivarutbildningen vid skolan. Just nu är de mitt uppe i förberedelserna för ett Nordplusprojekt, som ska utmynna i en handbok om funktionsnedsättning.  Samarbetsparter är vuxengymnasierna i Pärnu, Estland och i Esbo, Finland samt universiteten i Tallinn och Reykjavik. Handboken kommer att basera sig på texter skrivna både av personer som har funktionsnedsättning och personer som inte har det och den kommer att publiceras i pdf-format på nätet. I de olika länderna skriver grupper på fem personer skönlitterära texter om funktionsnedsättning till varandra.
 – Känslor är lättast att förmedla i skönlitterär form, säger Katrine Hamori, som är utbildad svensklärare.
I fem års tid har hon lett skrivarkurser på distans. Insikten att det är en form av undervisning som lämpar sig speciellt bra för personer med fysisk funktionsnedsättning kombinerad med vetskapen om att det råder brist på handledningsmaterial för lärare ledde till den aktuella Nordplussatsningen.
– Utan Nordplusfinansiering hade vi inte kunnat göra detta. 
Om några dagar ska Katrine Hamori och hennes kollega åka till Tallinn för att planera samarbetet. I Ystad har de redan hållit ett planeringsmöte med sina samarbetspartner från Esbo och Reykjavik.
– Den stora utmaningen är att hitta personer som vill vara med och skriva. Ett problem är att handikapporganisationerna tycks vara ganska inåtvända.

Populär skrivarutbildning

I sitt dagliga arbete har Hamori tillsammans med sin kollega ansvar för femtio elever, som deltar i skrivarutbildningen vid folkhögskolan. Den är mycket populär och varje termin kommer det mellan 300 och 400 ansökningar.
– Det är personer i alla åldrar som vill utveckla sitt skrivande. Utbildningen är en termin, men flera elever vill fortsätta en andra termin och blir då mentorer i smågrupperna.  
Distansundervisning är kostandseffektiv för skolan, men jämfört med klassundervisning mera krävande för läraren.
– Man måste planera och strukturera på ett annat sätt och varje elev ska få feedback. Jag måste till exempel vara väldigt noga med hur jag formulerar mig för om jag är otydlig kommer det genast tjugo frågor i retur.

Alltid lustfyllt

Just i dag ska veckans skrivuppgifter vara klara för att sändas till eleverna.
– Jag har läst deras texter och ser vad de behöver. Det känns alltid lustfyllt. Det är som att skriva ett kapitel i en bok varje vecka.  
Lunch- och kaffepaus håller Katrine Hamori när andan faller på och ibland gör hon en sväng till biblioteket för att lufta sina tankar under arbetsdagen.
– Kaffepauserna med kollegerna saknar jag egentligen inte alls, det går bara åt så mycket tid, det här känns mera effektivt. Men visst är det ett ensamt arbete så det är tur att jag har min kollega Marianne som jag kan bolla med.

Ingen kontorstid

Att kunna ge feedback som stöder och utvecklar en elev hör till de allra bästa sidorna av jobbet.
– En kille som varit soldat i Afghanistan skrev om sina upplevelser och det blev väldigt bra. Det var mycket svårt för honom att återuppleva det han varit med om, men det var uppenbart att han mådde bra av att få feedback på texten. Det var viktigt för honom att den nådde fram och att den berörde mig som läsare.
Många av Katrine Hamoris elever är unga och producerar texter nattetid eller tar kontakt per telefon efter kontorstid. Det gör att hennes arbetstider blir minst sagt flexibla och att hon sällan stänger dörren till sitt arbetsrum helt och hållet, men för en sextioplussare som hon känns detta inte belastande utan stimulerande.
– Det sista jag gör på kvällen är att kolla min e-post för att se om det kommit in några texter att få ta itu med följande dag.

Text: Clara Henriksdotter 

Katrine fyller i meningar:
Som arbetskamrat strävar jag efter
att vara tillgänglig.
I arbetsgemenskapen är det viktigt att man är solidarisk.
På mitt jobb blir jag speciellt motiverad av att kunna ge sådan respons att eleverna känner att de utvecklas och att de även säger det till mig.
Jag vill gärna lära mig mera om funktionsnedsättning.
Mitt viktigaste arbetsredskap är min hjärna. Det är ju den som arbetar.

Katrine associerar fritt:
Samlärande: folkhögskola
Folkbildningsarbete: nödvändigt
Grundtvig: den ursprungliga folkbildningsidén
Livslångt lärande: det behövs pengar till det