Att mäta och jämföra resultat tar död på kreativiteten

Gunnar Bäckman Professor emeritus Kari Uusikylä tror på den fria bildningen.

Den fria bildningen kunde vara räddningen för dem som nu löper risk att marginaliseras i samhället. Var och en måste få en chans att sätta sin energi på något och hitta sin egen grej. Den må vara hur liten som helst, säger Kari Uusikylä, kreativitetsforskare och emeritus professor i pedagogik.

– Här sitter jag och sammanställer mina gamla kolumner till en ny bok. Det blir nog än en gång ett litet angrepp på dagens samhälle, säger professor emeritus Kari Uusikylä när jag når honom per telefon i hemstaden Vasa. Dit flyttade han tillbaka för fyra år sedan efter en lång och synlig karriär som kreativitetsforskare och professor i pedagogik vid Helsingfors universitet. Han har skrivit många böcker om pedagogik, kreativitet och begåvning och han är känd för sina starka humanistiska ställningstaganden i offentligheten. Den senaste boken heter ”Luovuus kuuluu kaikille”, på svenska ungefär ”kreativiteten tillhör alla”. Jag är nyfiken på vad han har att säga om livslångt lärande och om han eventuellt har några synpunkter på hur man kan hjälpa folk som hamnat på sidan om samhället.

– Det är klart att människan måste lära sig livet igenom, ingenting är bestående i vår värld, men det är stor skillnad mellan lärande på livstid och livslångt lärande. Inom affärsvärlden är det inte ovanligt att man använder lärande som ett konkurrensverktyg och då slår det lätt över till att påminna om ett fängelsestraff, att man måste lära sig. Livslångt lärande däremot handlar om viljan att lära och växa,  det är frivilligt och det behöver inte handla om direkta studier.

Uusikylä är bekymrad över att unga i arbetslivet i dag utsätts för benhård konkurrens och hot om att bli ratade om de inte är tillräckligt effektiva. Han är också bekymrad över att folk inom hans eget skrå, till exempel erfarna pedagoger och psykologer, allt oftare rör sig med en terminologi som härstammar från affärsvärlden.

– Det är en jargong som inte har något att göra med studier och utbildning, säger Uusikylä.

PISA räddade grundskolan i Finland

Jämförande av resultat tar enligt Uusikylä på alla skolnivåer död på kreativiteten. Han är bekymrad över att bland annat PISA-undersökningarna lett till att ostasiatiska länder börjat drilla sina elever bokstavligen till döds, men han avslöjar att Finlands topplaceringar ändå fört en fin sak med sig.

– På 1990-talet fanns det krafter i Finland som ville frångå den ”usla grundskolan” till förmån för  en mera segregerad modell, men just då kom PISA-resultaten och man insåg hur bra vår skola är. Vi har en väldigt hög nivå på lärarutbildningen i vårt land och vi är i den sällsynta situationen att de som studerar till lärare verkligen vill bli lärare. Jag tror på bra lärare som gör sitt bästa trots att det nu håller på att ske en segregering inom skolan på samma sätt som inom vården.

Alla har gåvor

Och hur ska det gå med alla de 45 000 unga finländare som står utanför alla samhällssystem eller de 400 000 vuxna finländare som äter depressionsmedicin? Kan man be dem vara lite kreativare så ordnar det sig?

– Det finns arméer med människor som är utslagna och som förlorat hoppet och det är klart att det inte finns några hokuspokuskonster för att rädda dem, men det hjälper om man har en realistisk och positiv självbild. Alla är inte begåvade, men alla har gåvor och det gäller att få hjälp med att få syn på dem. Här tror jag att  den fria bildningen kunde spela en stor roll, men tyvärr håller den på att monteras ned. Varje människa har någon liten grej som hen tycker om att göra, det behöver inte vara något som är viktigt ur samhällssynpunkt, men något som känns viktigt för just den personen. Termen ”flow” är viktig i det sammanhanget.

Uusikylä är medveten om att att det är lätt att säga ”finn din egen grej så att du hittar flow”, men att det inte är så det går till. Han har heller inga patentlösningar, men han är övertygad om att människan är gjord för att arbeta och att det för var och en är en pina att ha bara fritid och ingenting som man kan sätta sin energi på.

– Det är ett helvete att inte ha något att göra, säger Uusikylä.

Brådska dödar kreativiteten

Uusikylä, som forskat i kreativitet i USA, ger inte mycket för de böcker som med hjälp av säljande titlar trivialiserar kreativitet. Skapande behöver till exempel inte alls handla om att våga vara galen.

– Kreativiteten är oerhört viktig för människan, men ingen kan vara kreativ under stress och press. De värsta kreativitetsdödarna är brådska och tävlingsmentalitet, som mångas liv fylls av nuförtiden. Skapande processer kräver tid och en omgivning, till exempel en skola eller arbetsplats, som tillåter folk att pröva och vara av olika åsikter. Att skapa är en form av självförverkligande som hänger ihop med den själsliga hälsan. För en långtidsarbetslös kan det till exempel handla om att hitta något som är viktigt just för den personen, kanske att måla en tavla eller delta i en amatörteatergrupp. Det ska kännas att detta är viktigt för mig, jag vill göra det här och jag njuter av att göra det.

Förenklat handlar kreativitet enligt Uusikylä om att göra något på sitt eget sätt, ett barn som bygger ett sandslott, en journalist som skriver en artikel eller en matematiker som kommer på ett nytt teorem. Skapandet sker på olika nivåer, men det gemensamma är att något nytt föds.

– Att mäta resultat och jämföra är kreativitetens värsta fiende. Risken är stor att vi får medlöpare och högpresterande människor som jagar höga vitsord och vill ha allting själva i stället för individer som är modiga och självständiga. Barn som blir bestraffade för sina misslyckanden skapar ingenting.