Dövas ställning i vågskålen

Clara Henriksdotter Puranen

Det var först i början av 1980-talet som man i Finland började erkänna döva personers rätt till ett eget språk och en egen identitet. I och med att döva i dag kan få ett så kallat kokleaimplantat håller teckenspråkens ställning igen på att försämras.

Att döva i Norden för ca trettio år sedan började respekteras som en grupp med ett eget språk och en egen identitet hänger ihop med kampen för de svartas medborgerliga rättigheter i USA. Black Power-rörelsen hade i sitt kölvatten bland annat döva studenters framgångsrika kamp för sina rättigheter, vilket i USA i sin tur ledde till en allmän förbättring av förhållandena för personer med funktionshinder.

Finlandssvenska Brita Edlund, som är mor till två döva söner födda på 1970-talet, farmor till fem hörande barnbarn, teckenspråkslärare och teckenspråkstolk, har sett hela utvecklingen och är en aning bekymrad. När hennes söner gick i Borgå Dövskola (som lades ner 1993) på 1970-talet rådde fortsättningsvis uppfattningen att döva skulle lära sig den hörande omgivningens språk medan teckenspråket var på undantag.

− Då var hela dövkulturen och kampen för den i sin linda, men man började forska i Sverige kring teckenspråk och förstod att det är ett eget språk och inte tecknad svenska.  Det ordnades kongresser och seminarier för att stärka dövas identitet och självbild och man började se dem som experter på sitt eget område. Innan detta fick döva gömma sig i sin dövförening, det enda stället där de var trygga, säger Brita Edlund.

Finland låg ungefär tio år efter Sverige och det var ett tufft jobb för Brita Edlund och hennes finska kollega Eino Savisaari att få igång utbildning i både finlandssvenskt och finskt teckenspråk. Att Finland låg så långt efter Sverige i undervisningen för döva ledde också till att familjen Edlund flyttade till Sverige 1989, där sönerna kunde gå först i Manillaskolan, grundskolan för döva, och sedan i gymnasieskolan för döva i Örebro.

− När sönerna var 14 och 15 år bytte de alltså land och skola. I Manillaskolan fanns det då 140 elever, döva lärare och teckenspråket var helt och hållet undervisningsspråk. Det kändes som om det rådde total demokrati, tolerans och solidaritet, säger Edlund.

Örebro, där all utbildning för döva och hörselskadade i Sverige ordnas, blev något av en döv- och teckenspråksstad. Den stora gemenskapen bland döva har lett till att många döva stannar i Örebro efter utbildningen.

− I Örebro är det inte ovanligt att personer som arbetar inom serviceyrkena kan teckenspråk, berättar Edlund.

Begränsade möjligheter

De finlandssvenska döva är en snabbt krympande grupp med en medelålder kring 60 plus, en minoritet inom minoriteten, för vilken det blir allt svårare att få sina samhälleliga rättigheter tillgodosedda. I en nordisk utredning över de dövas situation konstateras att döva på Grönland, Färöarna och i Svenskfinland har en svår sits eftersom de är så få. Trots att man som döv har rätt att söka in till vilken utbildning som helst och därmed rätt att få teckenspråkstolk gör bristen på tolkar att möjligheterna i praktiken är begränsade. 

Inte heller i övriga Norden är lika rättigheter för döva en självklarhet. Till exempel i Danmark har bara 49 procent av alla döva i arbetsför ålder ett jobb.

Att de dövas situation och teckenspråkens status överlag håller på att förändras till det sämre har enligt Edlund att göra med att i princip alla döva barn som föds, och även en del vuxna, får ett kokleaimplantat inopererat som gör att de får lära sig tal med stödtecken, men inte teckenspråk som är en helt annan sak.

− Stödtecken använder man när man tecknar och talar samtidigt, men teckenspråket är helt tyst. Det handlar i princip om samma tecken, men grammatikaliskt fungerar teckenspråk på ett helt eget sätt. Till exempel kommer alla frågeord alltid sist i meningen. Om jag tecknar meningen ”Var bor du?” säger jag ”Du bor var?” eller om jag tecknar ”När jag var liten bodde jag i Helsingfors” säger jag ”Jag är liten, jag bor i Helsingfors”, i själva tecknen finns ingen tempusform.

Brita EdlundÅtergång till orala tiden ett hot

Ca 95 procent av döva föräldrar får hörande barn, vilket betyder att endast ca 5 procent av döva barn har döva föräldrar. För döva föräldrar är det alls ingen katastrof att få döva barn, snarare tvärtom.

− Mina döva svärdöttrar önskade till exempel att de skulle ha fått döva barn eftersom barnen då hade kunnat identifiera sig med föräldrarna till hundra procent, både kulturellt och språkligt.

För dövsamfundet är expertisens uttalanden om att man nu kan eliminera dövheten skrämmande eftersom man befarar en återgång till den ”orala tiden” då dövsamfundet var satt mer eller mindre på undantag.

− Föräldrar till barn med implantat får höra att teckenspråk inte är det primära utan talträningen. De måste få mycket talträning och en del lär sig, men man är alltid hörselskadad med implantat, i synnerhet i stora grupper.

Förebilder för hörande

Brita Edlund är övertygad om att hörande kunde lära sig mycket av de döva och deras kultur.

− På de dövas kulturdagar, både internationella och nordiska, kan man se helt fenomenala uppträdanden. De är så otroligt skickliga på att uttrycka sig visuellt till exempel inom teater och dans och det finns jätteduktiga rappare och stå upp-komiker som är döva.

Öppenheten och den fysiska närheten som präglar de dövas ungänge är något för hörande att ta efter.

− När du första gången träffar en döv är det den fysiska närheten som är allra mest påtaglig. Avståndet får inte vara längre än ca en och en halv meter och du måste ha ögonkontakt, annars blir det ingen kommunikation. Ögonkontakten är a och o, och där har vi hörande missat ganska mycket. Vi är i allt högre grad måna om vår integritet och vi vill inte komma en annan människa för nära. De döva rör alltid vid varandra för om du ska ha en döv människas uppmärksamhet måste du peta till personen, knacka i bordet eller stampa lite i golvet.

Att se men inte höra

Nuförtiden underlättas de dövas kommunikation med omvärlden av smarttelefoner och andra tekniska hjälpmedel, vilket Edlund välkomnar. Hon vill ändå poängtera att en person som är döv inte nödvändigtvis är förfördelad gällande starka upplevelser. 

− När det i en diskussion påpekades att det är synd om döva som till exempel aldrig får höra fågelsång eller vågskvalp berättade jag om min son Robert, som en gång när han var ganska liten låg på en klippa vid havet och iakttog vågorna. Han bad mig komma och titta och så beskrev han allt han såg när vågen slog upp mot berget, hur det blev alldeles mörkt när vattnet träfffade berget och hur den mörka randen flyttade på sig allt längre upp.

Jag berättade om det här och undrade vem av oss som sitter och tittar på vilka mönster det blir när en våg träffar en klippa? Vi hör bruset och vinden för vi är så auditiva, men hur mycket ser vi?

----

Fakta

Ett kokleaimplantat (snäckimplantat) är en form av hörapparat för helt döva. Den omvandlar ljudvibrationer till elektriska signaler, som går till en mottagare som är inopererad i skallbenet. Hörselnerven stimuleras via elektroder i innerörat, vilket gör att hjärnan uppfattar ljud.

Resurser och mer att läsa

Läs om ett jämlikt och rättvist samhälle

Bekanta dig med Dövas Nordiska Råd (DNR)

Teckenspråken och teckenspråkens ställning i Norden 2008

Finlands dövas förbund