Integration – exempel

Johannes Jansson /norden.org
31-05-2011

DANMARK

Kvinnor kan hjälpa kvinnor

(Texten baserar sig på Karen Brygmanns artikel i DialogWeb 6/2009)

I flera danska städer fungerar så kallade bydelsmødre, stadsdelsmödrar, som försöker skapa kontakt med isolerade kvinnor som har en annan etnisk bakgrund än dansk. Ibland kan det bli bara ett kort möte vid ytterdörren, men ibland leder det till flera timmars samtal vid en kopp rykande varmt kaffe. Diskussionen kan handla om föräldramöten i skolan, brev från kommunen som är svåra att förstå eller om de möjligheter till aktiviteter som erbjuds för både barn och vuxna i hemkvarteren.

Joumana Nemir är en av stadsdelsmödrarna i Bispebjerg i nordvästra Köpenhamn och hon berättar att rektionerna kan vara väldigt olika. Hon ringer på sådana dörrar, där namnskylten tyder på att det bor människor med samma språkliga och kulturella bakgrund som hon själv.
– Några säger nej tack, de vill inte ha besök eller information. I ett annat hem satt jag i över en timme och pratade med mamman, som alldeles nyligen hade fött ett barn och var glad över att få höra att det fanns en lekskola i kvarteret, där mödrarna kan lära sig danska samtidigt som det finns aktiviteter för deras barn.
De flesta av kontakterna etableras på möten eller tillställningar som den muslimska Eid-festen, där stadsdelsmödrarna delar ut flygblad, eller genom hälsovårdaren, som ger tips om mammor som skulle ha nytta av ett besök. Ofta leder den första kontakten till flera möten. Vissa kvinnor har en hel rad med frågor som de äntligen kan få besvarade, andra vill gärna ha sällskap under ett läkarbesök eller till ett möte på barnens skola. 
För Rikke Skovfoged Nordentoft, som är projektledare för stadsdelsmödrarna i Bispebjerg och i Akacieparken i Valby, har det under arbetets gång blivit allt tydligare att det finns väldigt många saker och normer i samhället som är underförstådda och som aldrig medvetet förmedlas till invånarna.
– Skolor och daginstitutioner har till exempel stora förväntningar på ett löpande samarbete med hemmen och på föräldrarnas roll i det, men om man inte är uppvuxen i vår kultur är det långt ifrån tydligt för familjerna vad som egentligen förväntas av dem. På samma sätt kan det vara svårt att förstå vilken kommunal instans som kan hjälpa i olika situationer, säger projektledaren.
Stadsdelsmödrarna kan gå in i en dialog med familjerna tack vare att de delar modersmål och dessutom kulturell och religiös bakgrund.
Själv upplever Joumana Nemir att rollen som ”bydelsmor” gjort hennes starkare.
– Det är fint att få uppleva att den kunskap jag har kan hjälpa andra. Det ökar självkänslan, säger hon.
Andra stadsdelsmödrar har använt sina nyvunna kompetenser och status för att byta jobb.

Nyidanmark.dk 


FINLAND

Modersmålet inkörsport till integrering

(Texten baserar sig på en artikel som publicerats i nyhetsbrevet Sivistys.net 9.8.2010)

Ryskspråkiga är den största och snabbast växande invandrargruppen i Finland. Om tillväxten fortsätter i samma takt räknar man med att antalet överskrider 100 000 på 2020-talet.

Vi är vana vid att höra påståendet att den bästa och enda vägen för en invandrare att bli integrerad är att lära sig det nya landets språk så fort som möjligt, men projektet ”Askel toista kohti” (övers. Ett steg närmare din nästa) har en annan infallsvinkel, som tar fasta på invandrarens verklighet, det vill säga att en invandrare till en början integreras lättast med hjälp av sitt eget modersmål.
– Stressen att lära sig det nya hemlandets språk är stor. Ändå handlar inlärningen av vilket språk som helst om en livslång process, och att lära sig ett nytt språk för att kunna orientera sig i en ny omgivning kan till en början bli mera en störande faktor än en angenäm utmaning, säger Petr Potchinchtchikov, som är verksamhetsledare för FARO, en paraplyorganisation för ryskspråkiga föreningar i Finland.
Målet för allt integrationsarbete är att hjälpa invandraren att orientera sig i det nya samhället och enligt Potchinchtchikov sker detta effektivt förutom med hjälp av människokontakter även med hjälp av media.
Men hur ska det lyckas om kunskaperna i majoritetsspråket inte ännu är tillräckliga och det inte finns medier som berättar om finsk verklighet på invandrarens språk?
– Så här ser verkligheten ut för många rysktalande i Finland eftersom det inte finns dagsaktuell information om Finland på ryska. Det leder till att de läser ryska dagstidningar och ser rysk tv och blir på så sätt isolerade från den finska verkligheten.
Detta är bakgrunden till FAROS satsning på en finsk-ryskspråkig pilotpublikation inom ramen för projektet ”Askel toista kohti”.
I den ryskspråkiga månatliga tidskriften Spektri publicerades ett uppslag, där alla artiklar publicerades på båda språken. Med i arbetet var skribenter med rysk respektive finsk bakgrund och artiklarna behandlade både det finländska och det ryska samhället.
Målet var integration i två riktningar: pilotnumret erbjöd även majoritetsbefolkningen en möjlighet att bekanta sig med minoritetsmedia på sitt eget språk. På så sätt kunde man förebygga fördomar och knutpatriotism.
Samtidigt skapades inom projektet en rysk-finländsk arbetsgrupp bestående av medieproffs. 
Potchinchtchikov har en klar vivion av hur fortsättningen ska se ut.
– Vi vill utöka konceptet till andra minoritetsgrupper, framför allt svenska och engelska. Samtidigt skulle det vara viktigt att äntligen få till stånd ryskspråkig förmedling av aktualiteter om det finländska samhället som riktar sig till landets största invandrargrupp.


Public School Helsinki är öppen för alla

(Texten baserar sig på en artikel publicerad på finska i nyhetsbrevet Sivistys.net 28.4.2010)

Public School Helsinkis verksamhet är gratis och gränslös och undervisningen ordnas utgående från deltagarnas önskemål. Det är en lärande organisation som fungerar via Internet. Skolan, som startade i januari 2010, har varken väggar, budget eller kvalitetssystem. I praktiken fungerar den här plattformen så att den som vill lära sig något och den som vill lära ut något får kontakt med varandra via webben.
Ämnet kan vara vad som helst så länge det håller sig inom etikens och lagens ramar.
När tillräckligt många har nappat på ett ämne ordnas en session. Man har hittills bland annat lärt ut skulptering av mat, teckning och att göra nytt av gammalt.
Att studera vid Public School Helsinki kostar alltså ingenting och lärarna får inte heller betalt.
– Det är utbyte av kunskap på gräsrotsnivå på jämlik basis, säger Hilla Rudanko, som är en av krafterna bakom skolan.
Idén kommer från Förenta staterna och konceptet används på olika håll i världen, till exempel i Bryssel. I Finland ligger tyngdpunkten på konstnärliga ämnen, vilket kan förklaras av att de aktiva har konstnärlig bakgrund, Hilla Rudanko är arkitekt och John Fail, som har importerat idén till Finland, är bildkonstnär.
Helsinki Public School har mycket gemensamt med det fria bildningsarbetet, till exempel studiecirkeln: man lär sig tillsammans på egna villkor och ämnena är brokiga.
De aktiva är inte ute efter att nå offentlig status eller finansiering.
– Eftersom vi alla jobbar på frivillig basis och de aktiva växlar, är det bättre att jobba under fria former. Vi bildar ett fundament, ur vilket det kan uppstå mera permanenta grupper, som till exempel fotoklubbar, säger Hilla Rudanko.

http://helsinki.thepublicschool.org/about


NORGE

Delta i kurser!

(Texten baserar sig delvis på en artikel av Tor-Erik Skaar i Dialog Web 1/2008)

Nordiskt nätverk för vuxnas lärande NVL står bakom idén med lärlingsambassadörer i alla nordiska länder. Ambassadörerna är personer som vill förmedla sina positiva erfarenheter av inlärning och på det sättet motivera andra att utbilda sig. De bereds möjligheter att delta i seminarier och möten, där myndigheter, handläggare och utbildningsarrangörer är närvarande. Målet är att bidra till att göra utbildning för vuxna anpassad, flexibel och effektiv.  Ambassadörerna kan ha invandrarbakgrund eller personliga erfarenheter av till exempel läs- och skrivsvårigheter och rusmedelsberoende.

Natalia Storm är lärlingsambassadör i Finland. Hon kom till Finland från Ukraina 1994, där hon jobbade som ingenjör på kärnkraftverket i Tjernobyl. I Vasatrakten, dit hon flyttade, fanns inget arbete som motsvarade hennes utbildning och hon började studera – först språket på en kvällskurs för invandrare och sedan konst och hantverk på yrkesinstitutet. Efter tre års studier började hon själv undervisa i porslinsmålning och olika hantverk.
– Jag försöker hitta något intressant i allt jag gör oberoende vad jag gör. Det är lättare att klara uppgifterna om de verkar vara intressanta, säger Natalia Storm.
Hennes uppmaning är enkel.
– Delta i kurser! Lär dig ett nytt språk, hur du behärskar din dator, måla en målning, en vas åt en vän, dekorera en bärbar kylväska med gamla fotografier. En hobby är något man gör på sin fritid. Att delta i en kurs av egen fri vilja betyder att man är intresserad av ämnet, och det är huvudsaken. Både unga och gamla får chansen att lära sig mer om saker som intresserar dem, och också att skapa nya kontakter och få nya vänner.  Livet blir mer meningsfullt. Att lyckas med något ger tillfredställelse och både kropp och själ mår bra!
Baksho Sunder är lärlingsambassadör i Norge. Hon har indisk-etnisk minoritetsbakgrund och hon kom till Norge som 14-åring. Hon började i norsk skola utan att kunna ett ord norska.
– De första tre dagarna på skolan hade jag faktiskt med mig min fem år gamla kusin som tolk. Jag kunde också lite engelska, men alltför lite för att kunna använda det i samtal. Efter en tid började två andra indiska flickor på skolan och de hade stor hjälp av Bakshos erfarenheter. Då hon två år senare började på ”videregående skole” eller andra stadiet, behärskade hon språket tillräckligt för att kunna följa med undervisningen. Mycket viktigt för hennes inlärningsprocess var att hon fick goda norska väninnor i skolan. Med dem gjorde hon allt från fjällvandringar och skidturer till simning och mycket annat.
 – Jag har varit hemma hos dem och de har förstås varit hemma hos mig. Mina föräldrar var lyckligtvis liberala och lät mig umgås med mina norska väninnor. På det sättet blev jag integrerad i det norska samhället.
Baksho Sunder arbetar vid Introduksjonssenteret for utlendinger i Drammen kommun, där hon träffar människor med väldigt olika bakgrund. Hon vill vara ett levande exempel för andra invandrare på att det är möjligt att skaffa sig utbildning och bli integrerad i det norska samhället.
År 2004 vann hon vuxenutbildningspriset ”Årets læringshelt”, ett pris som varje år delas ut av Voksenopplæringsforbundet till en person som trots hinder har använt aktiv utbildning för att höja livskvaliteten och få nya möjligheter. Priset blev också en inträdesbiljett till uppgiften som lärlingsambassadör inom vuxenutbildningsförbundets VOFO:s projekt ”Fra læringshelt til læringsambassadør”.

www.nordvux.net/page/836/nataliastorm.htm
www.vofo.no/


SVERIGE

Stegen ut i arbetet

(Texten baserar sig på Erica Sahlins artikel i DialogWeb 1/2008)

– Det här var en viktig kurs för mig och jag hoppas att fler kan få möjlighet att gå liknande kurser utformade även för andra branscher. Det skulle behövas kurser för snickeri, svetsning och många andra områden, säger vaktmästaren Junaid Amin Jabbar.

Jabbar har deltagit i projektet Arbete i Närmiljö, som ordnades av vuxenutbildningen i Kristianstad. Det genomfördes i tre steg: en orienteringsfas, en förberedelsekurs och en yrkesutbildningskurs.
Allt syftade till att bygga på deltagarnas tidigare erfarenheter och färdigheter från hemlandet. Genom yrkesutbildningen introduceras nya kunskaper som kunde leda till jobb och kontaktnät via praktik och utbildning. Drygt ett år efter att kursen avslutades var hälften av dem som fullföljde programmet i jobb.
Syftet med projektet var att invandrare med användbar praktisk yrkeskunskap från sitt hemland skulle erbjudas anpassad utbildning. Anpassad på så sätt att språknivån förväntades befinna sig på godkänd Sfi C. En viktig förutsättning för att ansträngningarna skulle ge resultat var att deltagarna genom utbildningen skulle kunna ta fortsatta steg i sin språkutveckling. I vidare mening var syftet också att skifta från en identitet som bidragsberoende till en identitet som yrkesmänniska med egen försörjning.
– Jag känner mig pigg och trivs med jobbet, säger Junaid Amin Jabbar, som tidigare var gymnasielärare i Irak. Han ser att vanan att ta hand om ungdomar kommer till sin rätt i det nya jobbet som skolvaktmästare.
Projektet delfinansierades av Europeiska socialfonden och pågick från hösten 2004 till december 2006. Kristianstads kommun stod genom VLC (Väglednings- och lärcentrum)för introduktionsfasen och förberedelsekursen. På dem låg ansvaret att organisera en bra språkträning kopplad till yrkesområdet. En annan del av arbetet var att prata attityder och motivera till att ständigt ta nya steg. Här ingick också de första studiebesöken och handledarträffarna. Under förberedelsekursen arbetade man efter teman: vatten, värme och ventilation, el, brandsäkerhet och miljö. Man fick också en grundkurs i data.
Länsarbetsnämnden bekostade den sista avslutande arbetsmarknadsutbildningen på 40 veckor till fastighetstekniker, vilken genomfördes i utbildningsföretaget Lernias regi. Deltagarna hade introduktionsersättning, försörjningsstöd och/eller ersättning från arbetslöshetskassan under utbildningstiden.
– Det viktigaste var att alla kände att de ägde projektet, säger projektledare Leif Sivtoft. För honom handlade det om att hela tiden arbeta med att stärka samarbetet – mellan företagen, handledarna, lärarna, deltagarna. Den största utmaningen var enligt Sivtoft att få deltagarna att känna att de var drivare av processen. De skulle följa den röda tråden. Den handlade om deras framtid, deras möjlighet att försörja sig och påverka sin omgivning. För många var det svårt att ta steget att bli chef över sitt eget liv igen.
I projektet ingick också att ge coachning till de deltagare som inte fick arbete.
Något bra läromedel fanns inte utan ett sådant togs fram efterhand och blev ett av de många resultaten av projektet.
För att ge stöd till andra som vill genomföra liknande projekt tog man fram en metodbok med tips och goda råd.
Utbildningen är dessutom mycket väldokumenterad. Länken nedan ger riklig information om sättet att arbeta. Genom loggböckerna kan man följa arbetets gång från början till slut.

Handboken kan beställas vi mejladressen info(ät)vlc.kristianstad.se.
Om kursen: www.vlc.kristianstad.se/html/arbete_i_narmiljo.html
Om mångfaldsarbete www.mangfald.com
Om kurser om attityder till invandrare på jobbet www.hejajobbet.se


Demografiska utmaningar är ett samarbetsprojekt mellan Föreningarna Nordens Förbund (FNF) och NVL. 


Har du flere gode eksampler at formidle? Læg ind teksten her neden samt dit navn og bosættelsesområde.