Kortare steg mellan tanke och handling 

Clara Henlriksdotter Puranen Anssi Tuulenmäki efterlyser udda idéer och snabbare inlärning.

Vi lever i en värld som förändras i en sådan takt att alla färdigheter föråldras snabbt. Förmågan att skapa något nytt föråldras däremot inte. Anssi Tuulenmäki kallar det en metaförmåga och det är just denna insikt som driver honom. Tuulenmäki är forskningschef vid Aalto-universitetet i Helsingfors och bär den självvalda titeln Chief Innovation Activist med officiell rätt att handla annorlunda. Både han själv och de som deltagit i hans kurser har rätt att bära en namnbricka där det står Official Licence to Act Differently. Han talar om sin forskningsgrupp MIND som en innovationsväckelserörelse som driver honom i hans arbete för att både utbildning och arbete ska bygga mera på konkreta handlingar och mindre på förhandlingar i mötesrum.

Anssi Tuulenmäki kommer att presentera sitt sätt att tänka på ett seminarium kring ösamarbete i Norden som ordnas av NVL:s nätverk för entreprenörskap, entreprenöriellt lärande och innovation 23 oktober på Bornholm.

– Enligt mitt sätt att se ligger tonvikten inom utbildningen nu på att skaffa kunskap om det som redan finns. Både i skola och arbetsliv får du de högsta poängen om du kan beskriva det som redan händer runt oss. Men jag påstår att om vi vill lösa problem, ekonomiska eller andra, så är det minst lika relevant att se vad som kunde finnas i världen och dessutom kunna göra det konkret, det vill säga skapa något nytt.

Tuulenmäki och hans forskningsgrupp MIND vill inte bara öka kunskapen utan också den positiva livskänslan hos oss.

– Vi talar om ”experimentation driven development” i stället för ”planning driven development”

Människorna börjar själva ställa frågor och även själva besvara dem i grupper som de själva formar. När man tar ansvar för det man gör blir förmågan att skapa något helt nytt betydelsefull på ett annat sätt.

I sex års tid har Tuulenmäki föreläst och talat om denna ”försökskultur” och han tycker sig nu se resultatet då både ministerier och andra offentliga institutioner har börjat uttrycka sig i likadana termer.

– Jag vet inte hur bra de lyckas med sina experiment, men i alla fall har de köpt uttrycket. Alla är eniga om att det är praktiska försök vi behöver.

I Tuulenmäkis vokabulär innehåller ordet försök möjligheten att misslyckas medan en pilot innebär att man lyckas. Ofta används de synonymt, men det handlar enligt honom inte alls om samma sak.

– Först måste man göra många små billiga försök och sedan öka på insatserna för att nå en nivå där det fungerar. Så föds en innovation.

Thinking by doing

Han tycker att en av hans metaforer, en kamera som sitter i pannan, passar speciellt bra i ett öutvecklingssammanhang.

– Vi kan tänka oss att alla som deltar i utvecklingen bildligt sett var utrustade med en sådan kamera och tog en bild endast när de var i kontakt med sina ”kunder”, det må sedan vara företagare eller studerande eller något annat. Kameran fick de använda endast när de på riktigt var involverade i praktiska experiment och alltså inte på möten eller vid planering av planering eller diskussioner.  Bara då man är involverad i något som man gör på riktigt och får feedback på det kan kameran användas.

Utmaningen blir då att maximera den tid som kameran är i användning och att den kan aktiveras så fort som möjligt efter att en idé har uppstått.

– På det sättet tror jag att man skulle få mycket till stånd i stället för alla möten, eller i bästa fall seminarier, som hålls, alla rapporter som skrivs. Det är egentligen väldigt enkelt, men få utbildade människor lyckas med det. Vi som har utbildning tänker ofta alltför invecklat på utveckling, vi måste alltid undersöka och snacka och fundera väldigt mycket innan vi vågar göra något på riktigt. I verkligheten kanske det fungerar precis tvärtom: vi pratar om ”thinking by doing”, dvs. att man tänker genom att göra, och om man alltid gör på samma sätt säger det ju något om ens sätt att tänka.

Idé + handling = innovation

Tuulenmäki ger inte mycket för det som händer i mötesrum.

– Ett av mina favoritpåståenden är att mötesrummet är det ideala stället för att utveckla sammanträden, men om du vill utveckla något annat borde du vara närvarande i det sammanhang där ett fenomen försiggår konkret. Så enkelt är det på sätt och vis bara vi kunde få rörelsen igång. Då går det under huden och energi uppstår.

Faran med att man inte vågar kavla upp ärmarna och börja göra är att ingenting annat nytt föds än en rapport.

– Då är det bara de som gjort rapporten som eventuellt lärt sig något nytt, men ingenting konkret sker. Det avgörande är att få med de människor som på riktigt är involverade, som har händerna i leran så att säga. Å andra sidan har de så mycket för händer att de kanske inte ens hinner tänka på vad de gör.

Idealet enligt Tuulenmäki är att det sker ett samarbete mellan ”planerings- och mötesgänget” och de som verkar i praktiken, t.ex. turismföretagarna på en ö.

– Om en företagare hittar på ett nytt sätt att göra något finns det en risk för att det drunknar i allt larm men då kan mötesgänget bidra med en större vision kring vad man kunde göra, t.ex. skapa världens mest miljövänliga ö. Man kunde börja med mindre satsningar på ett försöksområde, dit folk från hela världen skulle komma och förundra sig. De som jobbar praktiskt lär sig att gå från handling till tanke och de som planerar från tanke till handling och detta borde ske samtidigt. Båda sidor borde ha händerna i leran åtminstone tidvis och båda borde stanna upp emellanåt och fundera på vad det stora är som man strävar efter. Då kanske något börjar ske, men utan verksamhet har planeringen ingen betydelse. Vi kan ha världens finaste idéer, men om ingen av dem har förverkligats i praktiken är de noll värda, medan till och med en dålig idé som genomförs har ett värde i sig.

Udda tankar och teamarbete

Enligt Tuulenmäki kan tröskeln inom vuxenutbildningen vara rätt hög när det gäller att gå från teori till praktik inom undervisningen.

– Vuxna är ju redan så att säga socialiserade till vårt system, där man inte gör något genom att försöka. Jag själv är utexaminerad från Handelshögskolan, där man på min tid inte satte igång en enda form av affärsverksamhet utan all undervisning gick ut på att läsa böcker och gå på föreläsningar.

Den innovationsskolidé som Tuulenmäki och hans grupp vill genomföra bygger på tre element: förundran/häpnad, från idé till förverkligande så fort som möjligt och resultat.

– Inom vuxenutbildningen borde man lära sig att fundera kring saker, om det kunde vara så här eller göras så där, och få uppmuntran till att tänka på ett lite udda sätt och inte bara upprepa de idéer som redan finns. Vi borde dessutom mycket snabbare börja testa varje idé som dyker upp, tröskeln för att handla borde vara mycket lägre än den är, och så borde vi dessutom få resultat. Vissa är bra på alla tre, men i allmänhet är uppfinnarna bra på att uppfinna men inte på att göra konkreta experiment och så finns det de som har prövat på som kanske inte är så bra på att kommersialisera, att få resultat. Därför borde allting inom vuxenutbildningen göras som teamarbete. Det betyder å andra sidan inte att man hela tiden gör allting tillsammans, men i alla fall borde teamet vara närvarande hela tiden för att olika människor kan olika saker. Det är synd att spilla tid och energi på att fundera på vem som kan göra vad då vi från första början kunde göra det som ett team där det finns olika typer av kunnande.

En maskin som lockar resurser

Det hela handlar enligt Tuulenmäki helt enkelt om snabbare inlärning. 

– Vanligtvis är inlärningstakten väldigt långsam. Fast man i ett nätverk får till stånd två seminarier och 50 mejl per år så har vi egentligen inte ännu lärt oss något och om vi lär oss något så är det begreppsmässigt. Det är som att lära sig spela tennis genom att bara läsa en bok om tennis. Om du däremot lär dig förundras, lär dig att snabbt skrida till handling och dessutom uppnår resultat så lär du dig mycket snabbare. Om vi tänker på öarna så är det ju så att den ö som lär sig snabbast vinner. Det börjar strömma resurser dit.

Tuulenmäki talar om en maskin som inte allokerar utan lockar till sig resurser.

– Ju snabbare vi lär oss vad som lockar människor, desto snabbare fungerar vår resursmaskin, desto snabbare börjar det hända något. Det är på sätt och vis som en religion. Du måste tro att det blir något av den här ön, någon måste vara så dumdristig att den tror och sedan få andra att tro. Viruset sprider sig, men i allmänhet försöker man tysta ned sådana här udda gestalter med att säga att de saknar allt förnuft.

Eller att det inte finns pengar?

– Pengar genereras genom att det finns något som lockar till sig mera pengar. Pengar trycks varje dag och det finns för mycket av den sorten i världen. Vi får dem om vi börjar göra något som är tillräckligt konstigt, som skiljer sig från allt annat, men om vi gör samma som alla andra lyckas vi inte.

www.mindspace.fi