Maktlöshet motas med motivation och förståelse

Att utbilda vuxna som har intellektuella funktionsnedsättningar kan leda till etiska dilemman. Etiken i praktiken var därför temat på Lärvuxpedagogernas årliga konferens, där NVL deltog.
Marja Beckman Dorthe Birkmose talade om vad som gör människor motiverade att lära.

Även om Malmö Clarion Live inte är lika högt som den skruvade skyskrapan Turning Torso, är byggnaden en ovanlig syn i Sverige. I det 25 våningar höga hotellet samlades 229 specialpedagoger och rektorer från främst Sverige, Danmark och Island den 15 och 16 september. Det var en varierad konferens som innehöll både motivation, sexualitet, teater och musik.

Kent Andersson, Kommunfullmäktiges ordförande, invigde konferensen genom att berätta att Öresundsbron har förändrat Malmö, från att ligga i en perifer region till att ligga mitt i Öresundsregionen. I närområdet finns 14 högskolor och universitet i bland annat Lund, Malmö, Köpenhamn, Roskilde – ”om vi får universitetet att fungera över nationsgränserna”. Staden var tidigare en industristad med ett fåtal stora arbetsgivare. Idag domineras näringslivet av småföretag med 10 anställda eller färre. Hälften av befolkningen är yngre än 35 år och många flyktingar kommer hit.

Skillnader i Norden

Därefter följde fyra korta presentationer av hur specialundervisning för vuxna ser ut i Danmark, Island, Norge och Sverige. Det finns både skillnader och likheter. I Norge ligger större fokus på sysselsättning eller arbete. Det isländska utbildningscentret Fjölmennt på Island har en annan inriktning med kurser som är mer inriktade mot exempelvis konstnärliga ämnen, datorer och sport.

Anita Lundin vid Lärvux Vetlanda berättade att vuxenutbildningen öppnades för alla i Sverige 1990 och att organisationen Lärvuxpedagogerna bildades 1991. Namnet Lärvux kom till eftersom många inte tyckte om ordet ”sär” – och ”vi vill jobba med att lära och inte sära”. Begreppet används dock inte i alla svenska kommuner.

Utgå från att människan är motiverad

Fredagens huvudtalare var den danska psykologen Dorthe Birkmose som talade om att arbeta med andras motivation. Hon talade först om begreppet ”nudging” som från början kommer från reklamvärlden – man knuffar vänligt en person i ”rätt” riktning. Publiken på Clarion hade inte hört talas om begreppet, varpå Dorthe sa, med en glimt i ögonen:

– Det kommer, för det är amerikanskt!

– Om man ägnar sig åt nudging utan att ha tala om det i förväg blir det manipulation. Varför inte använda ord som bestämma, styra? Men nudging har alltid en etisk riktning, sa Dorthe Birkmose.

Hon talade om att utgå från att människan är motiverad och att lärarens uppgift är att ta hand om studentens motivation. Men bara för att det finns motivation behöver det inte alltid betyda att det kommer ut något.

– Motivation är inte handling, det är beredskap till handling. Det kan finnas många barriärer för att komma från att vara redo till att komma till handling. Barriärerna kan finnas i den kognitiva funktionsnedsättningen, att en person har svårt komma igång, ta initiativ, eller inte kan minnas, sa Dorthe Birkmose.

Att göra motstånd kan vara ett sätt att bestämma över sitt liv, särskilt för den som har behov av hjälp med sina vardagssysslor.

– Motstånd är kommunikation: Detta får du inte bestämma, du kommer mig för nära, så jag säger ifrån med mitt motstånd. De kanske säger nej till allt för att andra alltid har bestämt över dem.

Det är annars lätt att någon med funktionsnedsättningar underkastar sig och får en ”inlärd hjälplöshet”. De ger upp innan de ens försökt. Det måste vara väldigt viktigt om man ska tvinga en elev till något.

Guldstjärnor gynnade inte motivationen

Belöningar kan också bli förödande för motivationen. Birkmose berättade om ett experiment på barn som satt och ritade teckningar, för att de ville. De delades in i tre grupper: en som lovades en guldstjärna för varje teckning. En som överraskades med guldstjärnor och en som inte fick guldstjärnor.

De som visste att de skulle få guldstjärna ritade många slarviga teckningar för att samla på sig så många stjärnor som möjligt.

De som blev överraskande ritade bara noga en gång, sedan slarvade de för att få fler guldstjärnor.

De som inte fick någon guldstjärna fortsatte att vara motiverade och arbetade noga.

– Man kan förstöra ett beteende med belöningar, för de triggar inte den sanna motivationen, sa Birkmose.

Att få ”fel” sorts beröm kan också vara missledande. I en undersökning fick en grupp femteklassare en matematikuppgift som var tillräckligt lätt för att de skulle kunna lösa den. Några av deltagarna fick sedan beröm för att de var smarta, medan andra fick beröm för själva insatsen.
Därefter fick barnen en svår uppgift. De barn som fått höra att de var smarta såg det som ett nederlag att de inte klarade uppgiften, medan de som fått beröm för uppgiften tyckte att det var okej att de inte klarade den svåra uppgiften.

Därefter fick de välja mellan en svår och en lätt uppgift. De ”smarta” barnen tog den lätta, medan de andra tog den svåra, men ändå kunde barnen som fått beröm för själva insatsen i högre grad lösa den sista uppgiften.

– Det är alltså inte utvecklande att ständigt säga till någon att ”du är smart, du är klok, du är något särskilt”, sa Dorthe Birkmose.

Hon talade också om det som på svenska kallas för ”maskrosbarn” – de som klarar sig bra fastän livet varit tufft.

– Varför har de klarat sig trots allt, varför är de så robusta? Forskning visar att robusthet inte är något man har, utan något man får via erkännande: Ni förstår mig, ni ser mig och hör efter. Ni hjälper mig med de problem jag känner att jag har. När jag upplever att andra erkänner mig, ser mig och förstår mig blir jag robust som människa.

Workshops om maktlöshet och högskolan

Efter lunch hölls olika workshops som egentligen var mindre, valbara föreläsningar. Dorthe Birkmose talade om hur människor reagerar när de känner maktlöshet: irrationellt och våldsamt. Antingen anklagar man sig själv eller så skyller man på brukaren; ”han är sån”. Det är inte ovanligt att anställda på ett gruppboende säger ”nu ska de professionella ta tillbaka huset” och visa vem som bestämmer. Men det är inte de professionella som bor i huset. Då handlar det återigen om att förstå och erkänna individerna, att tänka på etiken.

Elisabet Frithiof talade om högskolestudier för personer med intellektuell funktionsnedsättning ur ett idéhistoriskt perspektiv. Det kan låta på själva ordet som att högskolestudier inte är möjligt för den gruppen människor, men så är inte fallet. Eva Lundgren från Lärvux Stockholm berättade om en collegeutbildning för personer med kognitiva funktionshinder i Brooklyn.

Andra workshops handlade om att undervisa för personer med förvärvad hjärnskada och en söktjänst hos Specialpedagogiska myndigheten.

På torsdagskvällen fick de som kunde åka på sightseeing med en kanalbåt, och sedan bjöds alla in till Malmö rådhus och fick äta middag under enorma kristallkronor. Kommunalrådet Kent Andersson höll ett välkomsttal.

Moomsteatern_web.jpg
Pär Törnqvist berättade om Moomsteatern där personer med intellektuella funktionsnedsättningar står på scenen.

Omsorgsfull teatergrupp

Fredagen började med kultur. Pär Törnqvist berättade om Moomsteatern som startade som daglig verksamhet för människor med intellektuella funktionsvariationer.

Namnet stavades från början med ett o, Momsteatern. Det hade ingenting med skatt att göra utan var en förkortning av Malmö omsorg. En reklambyrå satte dit två ”o” för att kunna ha en glad och ledsen teatergubbe i logotypen.

Moomsteatern har bland annat varit på en teaterfestival i Australien, finansierad av Kockums som en gång var Malmös största arbetsgivare. Kärnensemblen består av personer med olika intellektuella funktionsnedsättningar. I föreställningarna deltar också etablerade, ofta kända skådespelare.

Efter en tid insåg man att det var orättvist att vissa personer arbetade för en usel dagersättning medan andra fick lön. Nu är teatern finansierad av Kulturrådet och alla skådespelare får skådespelarlön istället för daglig verksamhets-ersättning.

– Vi bestämde oss tidigt för att bannlysa alla sociala pedagogiska och terapeutiska mål. Vi ville berätta bra historier. Vår publik ska inte kunna identifiera oss, vi ska vara oförutsägbara. Människor med funktionsnedsättning är sedda som förutsägbara, därför har vi gjort pjäser som publiken inte väntar sig, berättade Pär Törnqvist

Några exempel på historier som Moomsteatern har satt upp är Gökboet, Stephen Kings Lida, Möss och människor och Elefantmannen. Nu i höst sätter de upp Strindbergs Ett drömspel.

NVL presenterade sig

NVL:s huvudkoordinator Antra Carlsen var också inbjuden till konferensen för att berätta om NVL:s verksamhet. Hon berättade bland annat att lärare är högt prioriterade för Nordiska ministerrådet och uppmuntrade lärarna att söka samarbeten genom Nordplus.

Sedan gick Lars Callmer upp på scenen. Han har Downs syndrom och sa ”Jag är fin, jag vet det. Jag kan lära mig allt, det här är mitt liv”. Den egna dikten följdes av ett utdrag ur Höga visan.

Hans läsning inledde sexologiprofessorn Lotta Löfgren Mårtenssons föredrag Sexualitet och unga med funktionshinder.

För en person som behöver hjälp av andra människor varje dag är det svårt att vara privat. På grund av sin beroendeställning går det inte att göra revolt på samma sätt som de flesta andra ungdomar gör.

– Det är inte då lätt att säga ”jag sminkar mig och klär mig som jag vill” eller ”jag rymmer, men vad är det för nummer på bussen, jag skaffar färdtjänst, kan du skjutsa mig?” Man har inte möjlighet att frigöra sig från sina nära och kära, eller sin personal som också är nära, sade Lotta Löfgren Mårtensson och citerade en ung människa: ”Alla oroar sig för att jag ska råka ut för någonting ont, men jag oroar mig för att jag aldrig ska råka ut för något gott!”

När ska man träffa någon och var ska man träffa någon om personalen kör hem en efter varje dans?

Lotta Löfgren Mårtensson sa att alla som arbetar med människor som har intellektuella funktionsnedsättningar bör fråga sig själva: Vad bär jag med mig utifrån vilken generation jag tillhör, vilken sexuell läggning jag har?

– Oftast pratar man bara om sex och funktionsnedsättningar om något har hänt, och oftast bara något negativt, de mörkare sidorna av sexualiteten.

Det är vanligt att tonårspojkar på boenden kallas ”hypersexuella” fastän de är som de flesta pojkar i den åldern. En äldre person i personalen kanske har glömt hur det var att vara ung och full av hormoner.

Det normativa perspektivet är starkt. Killar som dansar med varandra blir mer avbrutna av personalen än tjejer som dansar tillsammans eftersom killar förknippas med sex medan tjejer ”ska skyddas”. Att ha en intellektuell funktionsnedsättning anses vara tillräckligt annorlunda – då går det väl inte att vara homosexuell också?


Jan Schwencke berättade om en annan strokedrabbad man som köpte flera likadana ryggsäckar och packade dem med utrustning för fiske, jakt och andra utflykter. Det var nämligen för svårt att packa inför varje utflykt.

När huvudet inte hänger med

Den 9 oktober 2009 förändrades norske Jan Schwenckes liv. Han drabbades av en stroke. Nu, efter 7 år, säger han att han har 50 procent sämre kapacitet än tidigare, men betydligt större livskvalitet.

En talande händelse var när han åkte och köpte en kavaj. När han kom hem hittade han en likadan kavaj som han köpt en vecka tidigare.

Rehabiliteringen tog tid och allt går långsamt för honom idag. Han hade önskat att samarbetet mellan vård och andra instanser hade varit mer ”sömlöst”. Han har inte gått någon vuxenutbildning efter sin stroke utan har lärt sig allt själv.

För honom själv blev det viktigast att återfå sin självtillit. När han höll på att förlora kontakten med sin dotter fick han en drivkraft att förbättra sin självkänsla och han och dottern kom närmare varandra igen.

– Jag hade för mycket fokus på det som inte fungerade. Till slut kunde jag välja att istället fokusera på det som fungerade. Man måste våga prova och göra fel, ta sig tid och aldrig ge upp, sa Jan Schwencke som har funnit en tröst i musiken. Han spelade några av sina egna, vemodiga sånger.

I slutet av föredraget visade han en bild på en apelsin. Efter stroken upplevde han att apelsinens innanmäte blivit som ett svart hål. Sedan fick apelsinen nytt fruktkött och blev en kiwi i apelsinskal.

– Det är en märklig men frisk och fin frukt. Ingen kan missa att den är saftig och bra, sa Jan Schwencke.

Läs vad deltagarna tyckte om konferensen