Nya steg och nytänkande behövs

Text: Risto Laakkonen
Eivind Sætre /norden

Alla nordiska länder har varit utvandringsländer innan de blev invandringsländer. Sverige blev ett invandringsland under andra världskriget, Norge och Danmark på 1970-talet och Finland egentligen först på 1990-talet. Perioden efter andra världskriget ända fram till 1970-talet kallas i Finland för den slutna tiden p.g.a. att ingen invandring förekom. Under och efter andra världskriget tvingades Finland att omplacera 10-12% av sin befolkning från de karelska områden som Sovjetunionen hade erövrat.

 Finland har långsamt blivit ett invandringsland efter år 1973 då Finland började ta emot politiska flyktingar från Chile. Under samma decennium tog Finland emot s.k. båtflyktingar från Indokina.  Samtidigt flyttade tusental utlandsfinländare tillbaka hem närmast från Sverige. Den första afrikanska invandrargruppen blev somalierna som kom i början av 1990-talet som asylsökanden från Moskva till Finland. I dag är somalierna den största etniska icke-europeiska gruppen i Finland (ca 6 000). Den största invandrargruppen utgörs av ryssar (ca 28 000).

I dag tillhör Finland den grupp av länder som kan kallas både invandrings- och utvandringsland. Till samma grupp hör i dag t.ex. Spanien och Italien. Arbetskraftsinvandring blev för Finlands del aktuell först i slutet av 1990-talet. Utvecklingen av den finska integrationspolitiken bör ses mot denna bakgrund.

Finlands befolkningsutvecklig är negativ. De s.k. stora årsklasserna födda på 40-talet lämnar arbetslivet som bäst. Detta ger samtidigt samhället en möjlighet att påverka invandrarnas höga arbetslöshet. Invandrarnas arbetslöshetsprocent är dubbelt så hög som finländarnas. För vissa grupper av afrikanskt och asiatiskt ursprung är arbetslöshetsgraden över 50 procent.  Samhället vaknar långsamt men säkert. Arbetskraftsbristen kommer att bli akut och långvarig inom många sektorer. Vårdsektorn kan sysselsätta invandrarungdomar med rätt utbildning och invandrare erbjuds allt oftare en kombination av språk- och yrkesutbildning. Satsningarna på arbetspraktik ökar, men tills vidare för långsamt. Arbetskraftsbristen blir också aktuell inom många andra sektorer såsom service, transport och kommunikation och trots att industriproduktionen minskar bör industrin kunna förnya sin arbetskraft.

Validering, d.v.s. erkännandet av invandrarens kompetenser och utbildning, är ett viktigt instrument för både samhället och invandrarna. I sitt nya hemland tvingas de ofta studera för att få samma kompetenser som de redan hade i sin portfölj från utvandringslandet. Detta är slöseri och diskriminering. Finland har kommit i gång med kompletterande utbildningar för t.ex. läkare, men mycket bör ännu göras.

Positivt är att alla riksdagspartier har börjat satsa på invandrare och minoriteter *). Detta kommer att leda till många positiva åtgärder och lösningar på längre sikt.  Samspel mellan medborgarorganisationer, myndigheter och arbetsmarknadsorganisationer förstärks långsamt men säkert genom integrationsåtgärderna.

Medierna spelar också en stor roll när det gäller attityder till invandrare och attityder mellan olika invandrargrupper. Medierna har blivit betydligt bättre på att övervaka t.ex. diskriminering. Samspel mellan olika religioner behövs, men det finns till exempel endast enstaka dialogforum för kristna och islamiska samfund.  
Viktigt är att de nordiska länderna samarbetar även kring invandrarfrågor och tar till vara positiva exempel av varandra.

*) Texten är skriven innan riksdagsvalet 2011


Demografiska utmaningar är ett samarbetsprojekt mellan Föreningarna Nordens Förbund (FNF) och NVL.

Risto Laakkonen, Pohjola-Norden (Föreningen Norden i Finland)