Öppen attityd krävs i arbetet med asylsökande

Vi kan inte traska på i gamla spår när vi tar emot asylsökande och invandrare. Det säger två erfarna kvinnor, Kia Lundqvist och Sini-Tuula Numminen, som på var sitt håll jobbat länge med integration och har lång konkret erfarenhet av att arbeta på flyktingmottagningar.
Clara Henriksdotter-Puranen Flyktingkoordinator Sini-Tuulia Numminen efterlyser antropologer i integrationsarbetet.
Lundqvist, som för tillfället jobbar som planerare vid Åbo Universitet, har bland annat skräddarsytt utbildningar för personer som representerar barn som kommer ensamma till Finland, för personalen på flyktingmottagningar och grupphem och för kommunanställda som kommer i kontakt med asylsökande.
Utbildning ordnas på flera håll av olika anordnare, men eftersom det hösten 2015 kommit exceptionellt många asylsökande också till Finland är det långt ifrån alla som jobbar med dem som har någon utbildning för just detta arbete.
Kia Lundqvist säger att det ändå är viktigt att det finns frivilliga initiativ trots att man saknar utbildning för uppdraget.
 
– Det viktiga är att förhålla sig öppet och ödmjukt till situationen på ett reflektivt sätt. Och man bör förstås vara redo att skaffa sig kunskap, säger Lundqvist.
 

Akademiska frivilliga

 
Vid Åbo Universitet har rektorn initierat frivilligverksamhet bland de anställda och det finns nu en stor grupp högt utbildade, bland annat läkare och annan vårdpersonal, som deltar i arbetet, berättar Lundqvist.
 
– De bildar team som besöker flyktingarna för att ge dem råd i hälsofrågor, men de gör inte diagnoser eller skriver ut medicin.
Ett annat team undervisar i finska och förmedlar på så sätt berättelsen om det finländska samhället. Kia Lundqvist informerar de frivilliga om livet på en mottagningscentral som på många sätt är speciellt.
 
− Det är bra att känna till den miljön även om det inte är en förutsättning för att man ska kunna gå in som frivillig, säger Lundqvist.
Hon beskriver miljön som krävande och fristående från det övriga samhället.
 
– Det är mycket som är hemligstämplat och alla väntar på beslut. Det finns mycket ångest och rädsla åtminstone hos dem som varit här en längre tid. De nyanlända upplever i allmänhet i början en sorts smekmånad med stora förhoppningar, men de har ofta svårt att förstå myndigheternas språk och hur byråkratin fungerar.

 

Det börjar med smekmånad

Smekmånadsfasen präglar i allmänhet stämningen på de nyöppnade flyktingmottagningarna eftersom de som bor där alla är nyanlända.
 
– För den som jobbar med flyktingar är det därför viktigt att man känner till hur länge en människa har varit i landet och om det är frågan om komplicerade fall. Man måste också veta hur systemet fungerar, till exempel asylprocessen och uppehållstillstånd, säger Lundqvist.
 
Hon påpekar att det kan vara en svår sits för dem som jobbar med asylsökande att vara positiva och stödjande samtidigt som de inte ska inge falska förhoppningar.
 
– Om man inte känner till hur systemet fungerar är det lätt hänt att man ger löften som sedan inte håller i asylbehandlingen. Det kan leda till stor förtvivlan hos de asylsökande. Hoppet är ju allt de har.

 

Del i en större helhet

Kia Lundqvist har bland annat planerat en utbildning som riktade sig till organisationer och kommuner som är involverade i flyktingmottagning. Den utgjorde en del i en större forskningshelhet inom Åbo universitet, som bygger på interkulturellt kunnande. Just nu kan man anmäla sig till en utbildning kring immigration och integration som ger fem studiepoäng och räcker ett halvt år.
 
– Man kan lära sig mycket via sin egen erfarenhet och genom försök och misstag, men utbildningen ger deltagarna rätt unika möjligheter att reflektera kring den arbetserfarenhet de har och samtidigt fördjupa sin kompetens, säger Lundqvist.

 

Först jobb, sedan utbildning

Det är alltså flera olika aktörer på olika nivåer som ger utbildning i flyktingfrågor just nu, bland annat Röda korset och församlingarna, men någon övergripande nationell plan för hur utbildningen skall byggas upp finns inte. Flyktingkoordinator Sini-Tuulia Numminen, som har arbetat på Röda korset i Finland och på FN:s koordineringsbyrå i Nepal, säger att det är väldigt viktigt att de som jobbar med asylsökande får utbildning för sitt värv, men hon befarar att det i den aktuella situationen inte funnits alltför mycket tid för att tänka på detta.
 
– Jag gissar att det finns massor med folk som inte har någon utbildning. Nu handlar det mest om att snabbt rekrytera folk, först sådana som har erfarenhet, och sedan får utbildning komma i efterhand.
 
Hur läget är i de privata flyktingförläggningarna känner hon inte till, men av de samtal som kommit till Röda korsets förläggning, där hon arbetat, drar hon slutsatsen att det finns många där ute som tampas med de mest grundläggande frågorna.
 

Kamratskap går före kläder

Numminen är nyanställd flyktingkoordinator i den lilla skärgårdskommunen Kimitoön, som tar emot tjugo syriska kvotflyktingar i början av februari 2016. Röda korset och kommunen har ordnat introduktionskvällar för kommuninvånarna som förberedelse. Numminen nämner att Röda korset anlitar experter från olika områden som föreläsare som bas för en mera ingående diskussion. Att de som går på kurs tar itu med sina egna fördomar och förstår hur de själva tänker är centralt.
Hittills har Numminen både stött på stor hjälpvilja och på skepticism hos kommuninvånarna, som totalt är drygt 7000. Numminen håller med Lundqvist om att en öppen attityd är avgörande.
 
– Nu sätter man lätt en flyktingstämpel på de nyanlända i stället för att tänka på dem som människor som har sin egen berättelse och som innerst inne är som du och jag.  Med flyktingstämpeln förknippas konstiga uppfattningar om att man måste vara försiktig och att det är vissa saker man inte får fråga.
Största delen av befolkningen har i alla fall visat stor hjälpvilja, men lite problematiskt är det att hjälpen lätt kantrar över i kläddonationer då det är kamratskap som behövs i första hand.
 
– Det är förmågan att ”leva med” som behövs allra mest. Det är inget märkvärdigare än att ställa upp som kompis i vardagen, gå ut på promenad, handarbeta tillsammans eller gå till butiken. Vuxna fastnar lätt vid att de inte kan språket, men det behöver inte vara något hinder. I det fallet har vi mycket att lära av barnen, som är bra på att kommunicera fast de inte har något gemensamt språk.

 

Varför inte antropologer?

Av dem som är anställda för att jobba med flyktingar har anmärkningsvärt många en bakgrund inom socialsektorn. Enligt Numminen, som är politices magister med inriktning på internationella relationer, är det i princip inget fel på det, men hon skulle gärna se till exempel flera antropologer i detta sammanhang.
 
– De är ju kulturtolkar som har knowhow kring hur man bemöter människor från olika kulturer.
Numminen, som är ”parkerad” i kommunens socialavdelning, förstår att flyktingärenden förknippas med den sociala sektorn dels för att det är en relativt ny sak och dels för att det den vägen är lätt att bemöta människors behov, men hon påpekar att vilken sektor som helst kunde vara ansvarig.
 
– Alla sektorer är ju involverade, från kultur och sport till skolfrågor.