På rollcentret Hlutverkasetur är tröskeln låg

Carmen Fuchs Arbetsterapeut Elín Ebba Ásmundsdóttir har vågat gå sin egen väg inom psykvården på Island.

På rollcentret Hlutverkasetur är tröskeln låg

Det är med lätta steg arbetsterapeut Elín Ebba Ásmundsdóttir vandrar till sin arbetsplats Hlutverkasetur denna aprilmorgon i Reykjavik. Hlutverkasetur är det isländska ordet för rollcenter och det är Ebba själv som har skapat centret.

– Efter trettio års arbete inom psykiatrin insåg jag att jag måste hitta en ny och egen väg för att hjälpa folk med mentala problem tillbaka till ett aktivt liv, att hitta en värdefull roll, något som den konventionella psykvården ofta misslyckats med.
Det var år 2007 som Ebba startade sitt eget center utan att veta hur hon skulle finansiera det. Idén hade hon plockat upp i Trondheim redan 1999, där Dagfin Björgen tillsammans med andra personer som upplevt mental ohälsa hade startat ett brukarstyrt center. 
– Jag tänkte att finansieringen nog ordnar sig om man har en bra idé och då var det goda tider på Island, det fanns pengar och jobb och det var lätt att hitta en billig lokal i ett rivningshus i finanskvarteren i centrala Reykjavik.
Så kom kraschen och plötsligt stod Ebba där ensam med sitt center. Snart dök det upp en ny stor grupp i behov av stöd och hjälp: de arbetslösa. Ebba insåg att deras situation på många sätt påminde om de psykiskt sjukas och hon beslöt att öppna centret för alla som var i behov av stöd utan att fråga varför de kom dit. Här skulle allting ske på besökarnas villkor, inte tvärtom. Här skulle vägen tillbaka till samhället kunna börja utan stigmatisering.

Fyller sociala behov

Och så blev det. I dag sjuder centret av aktiviteter, utbudet består av allt från filosofi, yoga och psykodrama till diskussionsgrupper och praktiska kurser. Ungefär femtio personer besöker centret dagligen och det är gratis att delta i de olika aktiviteterna. Ibland ordnas kurser på veckosluten som man tar en liten avgift för. Det går också bra att bara sticka sig in för en pratstund eller en kopp kaffe.
– Det är nog ofta det som sker mellan aktiviteterna som är det viktigaste, att människor som varit isolerade eller mist sin arbetsplats hittar någon att prata med.
Personalen består av två arbetsterapeuter och sex personer med olika bakgrund som har personliga erfarenheter av mental ohälsa. Därtill finns det många frivilliga som deltar i arbetet och kommer med egna förslag till aktiviteter. Centret finansieras av staten, Reykjaviks stad och ett fackförbund. 

Patienter blir forskare

Konceptet har haft stor framgång på Island och är även föremål för forskning. Tack vare Nordplus Vuxen-projektet NsN (från isländska Notandi spyr Notanda som betyder brukare intervjuar brukare) har Elín Ebba Ásmundsdóttir kunnat fortsätta sitt samarbete med centret i Trondheim, där man utvecklat ett helt nytt sätt att utvärdera psykvården.
– Personer som själva varit psykiskt sjuka får träning i att forska och intervjua andra som har psykiska problem om hur de upplever sin situation och vilka erfarenheter de har av den service som erbjuds dem. Norrmännen besökte oss i fjol och i sommar är det vår tur att åka till Trondheim. Det är väldigt inspirerande!

Soppa och samtal

Klockan börjar närma sig tio när Ebba öppnar dörren till sin arbetsplats för sin vana trogen har hon stökat undan en del byråkrati redan vid sin hemdator innan hon gått till jobbet för att inte där behöva stänga dörren om sig.
– I dag måste jag dessutom gå via banken för att presentera några siffror. Det är alltid samma damer som betjänar mig och vi har blivit goda vänner.
Sedan är det full rulle på centret hela dagen, folk som vill prata av sig och öppna sitt hjärta, någon som känner sig utfryst. Det är sköra själar som ofta reagerar starkt på sin omgivning.
I dag kombineras lunchen med ett personalmöte, där man diskuterar en brukare som blivit mycket upprörd över att personalen inte hälsat på honom.
– Han har suttit i fängelse och det här är en känslig sak. Vi talade om hur viktigt det är att säga goddag och jag är verkligen glad över att han vågade komma till mig med sitt problem.
Tre dagar i veckan bjuds det på soppa på centret och då äter alla tillsammans. Priset är en tredjedel av vad en kopp kaffe kostar på stan och det är en av centrets besökare som på eget initiativ skaffar billiga ingredienser och tillreder maten. Just den här dagen doftar det speciellt gott på centret för två äldre män har på eget initiativ bakat våfflor som de bjuder på. Påsken, som är i antågande, sätter sin egen prägel på stämningen. Carmen Fuchs från Österrike som praktiserar på centret, visar hur man målar ägg i hennes hemland.
– I dag har det hänt massor med saker som inte var planerade på förhand, säger Ebba och berättar smått generat att hon blivit speciellt road av diskussionen som kretsat kring kroppsbehåring.
– Vi undrade över varför det finns ett så stort behov att raka bort allt hår på kroppen. Vi skrattade ohejdat och Carmen konstaterade att det kanske är tur för henne att hon inte förstår allt vi säger. Här är vi nog alla lika galna och centret kunde kanske beskrivas som kaotiskt med en grundstruktur.
Klockan är fyra och det är dags att stänga dörrarna till Hlutverkasetur för denna dag. Ebba har än en gång fått bekräftelse på att hon tänkt och satsat rätt.
– När jag lägger mig på kvällen brukar jag ofta tacka en högre makt, whoever it is, för att jag vågade ta steget ut och pröva på allt det jag tror på. Jag är känd inom psykiatrin på Island, jag är professionell och har en magisterexamen så det är ingen som kan säga att jag inte vet vad jag gör. Det ger mig en stor frihet.
 
Text: Clara Henriksdotter

Ebba fyller i meningar:
Som arbetskamrat strävar jag efter
att alltid kommunicera så att jag höjer självkänslan hos den andra.
I arbetsgemenskapen är det viktigt att man kan vara sig själv.
På mitt jobb blir jag speciellt motiverad när jag ser att någon klarar av något som den inte behärskat tidigare eller vågar komma med nya initiativ.
Jag vill gärna lära mig mera om ... Egentligen vet jag inte om jag vill lära mig mera om något, men jag tycker att det är viktigt att den kunskap man redan har också omsätts i praktiken.
Mitt viktigaste arbetsredskap är jag själv.

Ebba associerar fritt:
Samlärande: positivt, det gör man i familjen
Folkbildningsarbete: önskar att vi hade folkhögskolor på Island
Grundtvig: han ger oss pengar för samarbete i Norden och gör horisonten vidare
Livslångt lärande: att lära sig hör till människans grundbehov, även den som har demenssjukdom har behov för att lära sig