Skandinavisk språkgemenskap helt unik

Det var svin som sådde det första nordiska fröet hos finlandssvenska Nina Söderlund.
privat. Hos Nina Söderlund på Ramsö i den finländska skärgården firas syttende mai varje år.

Då hon var en liten flicka på 1960-talet byggdes en av Europas största svinfarmer i den lilla skärgårdskommunen Nagu i Åbolands skärgård, där hon växte upp. För att få igång verksamheten importerades norrmän och danskar, som kunde svinskötsel, och några av dem stannade kvar med sina familjer i flera år. En grupp norrmän med anknytning till Nagu brukar fortsättningsvis komma på besök från sin hemö Karmöy och ofta åker några från Nagu för att besöka dem.

− Jag lärde mig förstå språken redan som barn. Och varje år firar vi syttende mai hos oss. I år kunde vi inte fira stort, men vi bjöd våra vänner på de sista skivorna av en brunost, som hade bästföredatum just den sjuttonde maj. Det är förresten många här som inte alls vet vad brunost är, säger Nina Söderlund.

Det är på Ninas födelseö Ramsö det firas. Där är hon igen fast bosatt efter att bland annat ha pendlat från Åbo till de nordiska huvudstäderna, då hon kring millennieskiftet jobbade som nordisk sekreterare för vänstergruppen inom Nordiska rådet. I snart femton år har hon arbetat som projektkoordinator vid Centret för livslångt lärande vid Åbo Akademi (CLL) med nordiska frågor som ett av sina specialområden, skärgård ett annat. Arbetsplatsen finns i Åbo stad bakom två färjor.

− Det tar ca två timmar att komma dit, men det går lite snabbare om jag åker den första sträckan i min egen båt.

Saknar ”skandinaviskan”

I Nordiska rådet skapade Nina många kontakter som hon har haft nytta av senare.

− Det är viktigt att känna nån som känner nån. Jag har ofta använt mina kontakter för att öppna dörrar, men tyvärr fungerar det inte som förr. Projekt tar slut, enheter läggs ned och folk försvinner till något helt annat eller blir pensionerade.

Det nordiska samarbetet har Nina alltid upplevt som informellt med väldigt hjälpsamma människor. Tyvärr är det inte längre självklart att allting går på skandinaviska och det tycker Nina är synd eftersom vi förlorar mycket på att tala dålig engelska i stället för vårt eget modersmål.

− Jag har inga som helst problem med skandinaviskan och jag har en egen strategi för att förstå till exempel dialekter som talas på norska kusten. Det gäller att förstå nyckelordet i en diskussion, inte hela meningar. Till och med isländska har jag klarat av genom att plocka några ord här och där. Men om det är någon hänsynslös dansk som talar alltför fort brukar jag svara med att tala finska. Det hjälper.

Att det finns fem länder och tre självstyrande områden, vars befolkning kan kommunicera på ett språk är helt unikt.

− Jag kommer ihåg en bilfärd på Island, där två fransmän satt och förundrade sig över gruppen med nordbor, där alla talade olika språk, men kunde förstå varandra.

För Nina Söderlund är Norden en del av hennes identitet och en värdegrund, något som sydeuropéer kan ha svårt att förstå.

− Jag hörde en gång en italienare i EU-parlamentet som rasande frågade varför de nordiska partierna envisades med att ha ett eget nordiskt samarbete i sina grupper. För de flesta nordbor är detta så självklart att vi inte ens har ett svar att ge.

Sår nordiska frön

Både Åbo Akademi och CLL har nordiskt samarbete inskrivet i sina strategier och när det gäller att föra ut kunnande internationellt står Norden på första plats.

− Under de senaste åren har jag försökt plantera in ett nordiskt tänkande i så många av mina planerarkollegers huvud som möjligt.

Ninas erfarenhet är att det kan gå att föra vidare ett kontaktnätverk till yngre kolleger om det finns en vilja till det och om nätverken råkar finnas kvar. En svårare bit är projektkunnandet.

− Sådant kunnande växer inte på träd. Personer som annars kunde passa råkar inte alltid ha det. Och personkemin är alltid viktig.

Pilgrimsled över havet

Nina har färska erfarenheter av ett lyckat nordiskt samarbete, där de erfarna hjälpte de mindre erfarna. Det handlar om ett stort Central Baltic EU-projekt, ”Pilgrim på havet”, som ska genomföras tillsammans med Sverige om finansiering beviljas. Tanken är att öppna en vandringsled mellan Åbo, Åbolands skärgård, Åland och den svenska östkusten och göra den till en kompletterande del av S:t Olavs vandringsled, som redan går över Sverige ända till Trondheim, det forna Nidaros. Det går inte att missta sig på Ninas stora engagemang i detta.

− Det är häftigt att jobba med saker som hände för tusen år sedan. I det sammanhanget känns 1800-talet lite barnsligt, säger Nina med ett finurligt leende.

Det handlar om ett stort samarbete mellan olika organisationer och med de vandringsleder som redan finns i Danmark, på Gotland, i Norge och ute i resten av Europa. Lederna till Rom, Jerusalem, Santiago de Compostela och Nidaros har tagits i bruk på nytt, men den långa leden från Novgorod till Sveriges östkust saknas tills vidare. Projektet vill belysa vår långa gemensamma nordiska historia och framför allt underlätta marknadsföringen, där flera stora aktörer samarbetar. Att få leden utvidgad ända till Novgorod kan ändå vara svårt, bedömer Nina.

− Pilgrimsvandringar och vandring överhuvudtaget är kanske inte Putins främsta prioritet.

Leden från Finland till Sverige kommer att vara den enda som går över havet och som därför kräver att färjor och förbindelsebåtar involveras.

− Om det här lyckas kommer det att inverka stort på skärgårdens överlevnad.

Skärgårdens möjligheter att överleva engagerar Nina på olika sätt. Hon sitter som beslutsfattare i sin hemkommuns fullmäktige och på jobbet är hon ordförande för ledningsgruppen för Skärgårdsinstitutet, som bland annat ger ut kvalitetstidskriften Skärgård, unik i sitt slag med målet att beskriva kustsvenskarnas liv och kultur i Finland.

− Jag drömmer om att kunna ge ut ett nordiskt nummer som berättar om skärgården i alla våra länder.

Redan nu erbjuder Öppna universitetet en återkommande nätkurs i skärgårdskunskap som förstås är öppen för alla öbor och andra intresserade i Norden och i hela världen. Kursen riktar sig specifikt till vuxenstuderande och finns både i en svensk och engelskspråkig version.

Efterlyser nordisk expert

Vad skulle du främst satsa på om du var nordisk minister i vuxnas lärande?

− Det borde finnas en människa, det räcker med en, som ser till att all information om Norden finns tillgänglig på ett och samma ställe. Jag skulle också möjliggöra kontakter över ett brett fält och göra det så enkelt som möjligt för oss att besöka varandra och inleda samarbete. Nordplus-programmen är ju väldigt bra och byråkratiskt sett så enkla som program kan bli, men det är många som inte känner till dem. Jag skulle också se till att man redan i grundskolan fick bekanta sig med nordiska språk, inte bara svenska, och så skulle jag se till att de fanns flera kurser som lär ut hur man klarar sig i Norden. Man kunde få lära sig de hundra vanligaste orden till exempel, värre än så behöver det inte vara.  

Nina påpekar att mycket är likt i de nordiska länderna, men samtidigt är mycket olikt och Finland är mest olikt i jämförelse med resten av Norden.

− Det skulle till exempel vara bra för oss i Finland att veta hur dåliga vi är på äldre omsorg. Både i Sverige och i Danmark finns det bra lösningar som vi kunde ta efter.

Ingen datanörd

Nina är mera fascinerad av vår historia än vår nutid med allt vad det betyder av sociala medier och tekniska mojänger. Om det var möjligt kunde hon gärna stå utanför den världen, men hon inser samtidigt att det är mycket praktiskt att kunna knyta till exempel nordiska webbsidor till varandra och vara synlig på nätet.

− ”Pilgrim på havet” skulle knappast vara möjligt att genomföra utan modern teknik, men det viktigaste är att inse att förståelsen för det nordiska grundar sig på historiska saker.

I sitt arbete som projektkoordinator håller Nina Söderlund kontakt med väldigt breda nätverk, där det ingår olika typer av organisationer och högskolor.

− Bredden är det vi kan tillföra universitetet, det är vår styrka som utbildningsenhet.

Bredd betyder också att kunna förmå till exempel humanister och naturvetare att tala samma språk, och det är inte alltid så lätt, medger Nina.

− Jag ser ändå som min huvudsakliga uppgift att komma på lösningar och inte hitta på problem.

 

Faktaruta:

Namn, ålder och land: Nina Söderlund, 55, Finland

Bor: Med sin man Alarik Repo på den lilla ön Ramsö i Åbolands skärgård, där det bor tolv personer året om, varav två är instrumentbyggare och en expert på Shakespeare. Inflyttning har skett i rask takt och ”det spelas och musiceras hela tiden”.

Nuvarande ställning: Projektkoordinator vid Centret för livslångt lärande vid Åbo Akademi.

Formell utbildning: Pol.mag.

Roll i ett nordiskt sammanhang: En viktig del av jobbet är att skapa projekt tillsammans med nordiska partner.

Nordiska uppdrag: Nordisk sekreterare för vänstern i Nordiska rådet under sex år kring millennieskiftet.

Nina om sig själv med fyra ord:

Kreativ, nyfiken, samarbetsvillig och humoristisk.

Kuriosa: Samlar anekdoter om president Kekkonen och har gett ut ett nummer av tidskriften Skärgård som handlar om Kekkonen i Åbolands skärgård.