Reijo Aholainen

Jag heter Reijo Aholainen, jag skulle beskriva mig själv som gränslöst nyfiken. Man skulle nästan kunna säga att jag har en religiös attityd till lärande, kunskap och kreativitet. Jag tycker mycket om att skriva, läsa och diskutera. Jag är undervisningsråd vid undervisnings- och kulturministeriet i Finland och har sysslat största delen av mitt liv med utbildningspolitik. För tillfället har jag hand om högskole-och forskningspolitik samt det internationella samarbetet.


reijo.aholainen@minedu.fi

maj
14
2018

Minnen och framtid

Posted 92 days ago ago by Reijo Aholainen
Reijo Aholainen

 

Min första tjänsteresa utomlands riktade till Örebro vid Hjälmarens västra strand. Jag hade blivit nämnd till medlem i styrningsgruppen av SKOLARB som var ett projekt av det Nordiska Ministerrådet. Det var också mitt första internationella projekt. Namnet SKOLARB var en förkortning av skola och arbetsliv och projektet gällde övergång från skolan till arbetslivet. Projektets avsikt var att förbättra de ungas sysselsättning genom att byta erfarenheter mellan olika lokala eller regionala arrangemang i de fyra deltagande länderna: Danmark, Finland, Norge och Sverige.

Styrningsgruppen mötte tre eller fyra gånger i året i olika nordiska städer under tre år och vi gott om tid att lära känna till de varierande arrangemangen i olika städer i Norden. Jag hade inte anat att de nordiska ländernas skolsystem som såg ut så likadana i papper, egentligen hade så stora olikheter. Arbetsmarknad och sysselsättningspolitik såg ut att ha även större olikheter. Det var den senare hälften av åttiotalet och vi kände alla att vi levde i välfärdsstat, fast det fanns ju några problem att uppfylla jämställdhetsmål för alla.

Som en pikant detalj kommer jag ihåg att den Europeiska Kommissionen blev interesserat av vårt projekt. Mina kolleger i Ministerrådets sekretariat blev oroliga. De frågade mig om Finland har utrikespolitiska problem med att vårt nordiska projekt presenteras i EG konferensen eftersom endast Danmark av de nordiska länderna var då medlem i EG. Jag var så ung att jag sade rakt att vi har inge problem utan att först fråga lov från utrikesministeriet. Rätt eller fel, efter ett eller två år betydde det inte särskilt mycket, när Finland, Sverige, Norge och Island förhandlade med EG om deltagelse i dess utbildningsprogram COMETT och Erasmus.

Därefter förändrade värld riktigt snabbt och på ett sätt som åtminstone jag och troligen de flesta andra inte hade kunnat inbilla. Och förändringens hastighet syns inte minska. Jag är inte mera så säker om vi lever i välfärdsstat, men åtminstone arbetslivet har förändrat otroligt mycket. I varje fall, frågan om övergång från skolan till arbetslivet syns även svårare än på tiden av vårt projekt. Ungdomsarbetslöshet är brinnande problem även om utbildningsnivån bland de unga har förbättrat. Det är ännu svårare att veta vilka kunskaper man behöver lära sig i skolan för att svara till arbetslivets framtida behov. Vi kan anta att ingenjörer, jurister, läkare, lärare, präst och många andra bekanta yrkesutövare kommer att behövas också i framtiden. Men till vilka yrkesuppgifter skall de utbildas, om många av nutida uppgifter ersätts av robot och artificiell intelligens? Dessutom förutspår de flesta experter att många nutidens yrken kommer att försvinna och att nya yrken troligen skall komma upp, men ingen känner dom än.

Det är alltså klart att vi kommer att behöva livslångt lärande för hela befolkningen. Men det livslånga lärandet kan inte vara likadant som nutida yrkesutbildning. Vuxna människor kan inte sitta i yrkesläroanstalt från tre till fem år för att lära sig ett annat yrke efter den första har försvunnit. Man behöver nya kunskaper för ett nytt yrke men får inte glömma bort allt utan bygga på det som ännu står användbar. Och dessutom, utbildning måste arrangeras bättre än förnärvarande, också, och i synnerhet på arbetsplatsen.



Nyeste billeder