Björn Wallén, direktor Lärkkulla-stiftelsen

Det finns en seg fördom om att det inte går att integrera invandrare på svenska i Finland. Själva fördomen är så vanlig att den även odlas i tvåspråkiga sammanhang där svenskan har en mer betydande andel.

Det är presskonferens på Lärkkulla hösten 2016 om den planerade integrationsutbildningen på svenska i Raseborg, som är en tvåspråkig kommun med svenskspråkig majoritet. Lärkkulla är ett levande utbildningscentrum som innefattar en folkakademi med språk- och musikstudier, kortkurser och diverse personalutbildningar för anställda inom den evangelisk-lutherska kyrkan.  I över 20 års tid har Lärkkulla blivit en alltmer mångkulturell lärmiljö med studerande från alla världsdelar tack vare Lärkkulla Languages som blivit en framgångssaga på svenska, engelska och finska.

”Jaså, ni tänker utbilda invandrare för arbetsmarknaden i Sverige” utbrister en finsk journalist från den finskspråkiga lokaltidningen EU (EteläUusimaa, inte att förväxla med Europeiska unionen :).

Suck, hinner jag tänka, här är igen en som upprepar samma mantra om det orimliga i att få nyanlända att skapa fungerande integrationsstigar in i det finländska samhället. Det journalisten inte uppfattar i situationen är att Lärkkulla de facto lever i en trespråkig verklighet varje dag, där svenska, engelska och finska i högsta grad samverkar under den övergripande idén som kallas Lärkkulla Community.

”Vi är som en enda stor familj” utbrister en av våra studerande, och visar därmed att hen har uppfattat vad Community-idén  går ut på. I stora världen har Community Based Learning länge varit ett gångbart pedagogiskt koncept, och det innebär att den egna lärgemenskapen inte lever i en separat bubbla från samhället. Just detta koncept är användbart och funktionellt när det gäller integration av nyanlända, men också personer som bott i det nya landet en längre tid.

I en finsk kontext blir integration ofta kopplad till språk, och då menas till 99% finska. Men enligt finsk grundlag och integrationslag kan alla medborgare välja mellan finska och svenska – båda språken är alltså jämlika ur juridisk synvinkel. Men hur är det i praktiken?

Min åsikt, efter att ha undervisat invandrare i samhällskunskap, är att finska är en oundviklig och nyttig del av Finland. Men poängen är att språken inte ska ställas mot varandra, utan ses som komplementära.

Erfarenheten visar att svenskan är lättare att lära sig som inkörsport på lokal och regional nivå. I Raseborg, där Lärkkulla finns, klarar man sig utmärkt på svenska i vården, servicebranschen och många andra yrken. Ett rikt föreningsliv stärker de nyanländas möjligheter till social integration, och många får sina första nätverk just via ideella föreningar.

Var och en som vandrar in har just sin egen, individuella integrationsstig. Låt mig avsluta med ett exempel: Hasan är en 23-årig afghan som kom till Lärkkulla utan att kunna kommunicera på något av skolans språk. Han verkade vara närapå analfabet, och utgångsläget var tufft. Men efter att Hasan skaffat ett par glasögon kunde han läsa det lärarna skrev på storskärm, och hans självförtroende ökade fort i lärgemenskapen. Efter fem månader av studier var Hasan den första av alla att själv fixat en praktikplats, och praktikperioden gick som en dans på svenska!