”Komvux räddade mitt liv”

 

Hon var 17 år och höggravid och hennes betyg räckte inte till för att komma in på gymnasiet. Hon fick göra ett anlagstest. När psykologerna såg att hon var begåvad vände livet för Rebecca Hybbinette, som tillhörde den första kullen som läste på komvux 1968.

 
Rebecka Hybbinette. Foto: Marja Beckmann

Rebecca Hybbinette beskriver sig själv som ett maskrosbarn. Hon växte upp i ett klassmedvetet men dysfunktionellt arbetarhem på Värmdö söder om Stockholm. Mamman lämnade familjen när Rebecca var tre år och pappan var en bipolär och konstnärligt lagd diversearbetare som hade gått i skolan i sex år. Men det fanns böcker hemma och som barn satt Rebecca ofta och lyssnade på pappans vänner som var självlärda intellektuella arbetare.

Rebecca ville studera vidare men hon hade svårt med både bokstäver och siffror. Hon fick gå om åttonde klass och ”hankade” sig igenom nian, men hennes betyg räckte inte för att komma in på gymnasiet. Hon hade stor bildningstörst och kompenserade för skrivsvårigheterna genom att lyssna. Att inte komma in på gymnasiet var en katastrof för henne.

– Jag hörde järngrindarna stängas om mig.

Samtidigt hände mycket annat i hennes liv. 

– Jag hade förmågan att söka mig till det som var spännande. 

Det var tidigt 60-tal och hon kom i kontakt med aktivister som stödde FNL mot USA:s inblandning i Vietnamkriget. Hon umgicks med konstnärer och fick sommarjobb som filmklipparassistent på Jörn Donners film ”Tvärbalk”. När hon vaktade en hungerstrejkande konstnär träffade hon mannen som senare skulle göra henne gravid. 

– Som gravid var jag inte välkommen hemma, så jag sökte pigjobb. Först var jag piga ute i Farsta. Jag lärde känna poeten Göran Palm och satt ofta hemma hos dem och lyssnade på diskussioner om Vietnam, Afrika och arbetarklassen. Jag var ju van vid att lyssna på gubbarna där hemma. Jag blev deras ”maskot”.

Så småningom byttes Farsta mot Södermalm, där hon var barnflicka hos Britt Edwall, exfru till skådespelaren Allan Edwall. Rebeccas mage växte och i slutet av graviditeten var hon så deprimerad att hon knappt kunde gå upp på morgnarna. Hon skickades till AMS (Arbetsmarknadsstyrelsen, numera Arbetsförmedlingen). Där fick hon göra ett anlagstest.

– Jag var ett förtryckt barn som alltid fick klara mig själv. Jag kallades ”Idioten” av mina föräldrar, de hånade mig för att jag inte hade kommit in på gymnasiet. När jag kom för att höra om resultatet av anlagstestet tänkte jag: ”Nu är det kört, nu får jag svart på vitt att jag är en idiot.”

Till sin förvåning sa psykologerna i stället att hon skulle kunna passa inom forskning, vetenskap och humaniora. Hon kanske skulle bli författare eller skådespelare?

Psykologerna hade sett att hon hade talang och begåvning.

– Idag skulle de inte ha sagt så, för den sortens yrken är inte produktiva. De var godhjärtade och ville väl och på den tiden ville man lyfta underklassen. Jag fick upprättelse, säger Rebecca Hybbinette.

Senare doktorerade hon i politisk filosofi. Hon har själv arbetat på komvux som lärare. Idag är hon 68 år och har skrivit första delen av sin självbiografi, ”Kamp ger återbäring” (Humanakademiens förlag). Det ska bli två delar till.

När DialogWeb träffar henne i 50-talsförorten Hökarängen utanför Stockholm där hon bor, tycks det som att alla känner henne. Hon driver ett filosofikafé i kvarteret där det är högt i tak för alla sorters åsikter och tankar.

– Komvux räddade mitt liv. Det gav mig syre och en ny chans, och det har förmodligen räddat många fler. Jag hade en klasskamrat som var 40 och hade varit hemmafru. Hon hade bestämt sig för att bli läkare och blev det vid 50 års ålder! berättar Rebecca Hybbinette.

Faktaruta:
Den 26 oktober firar Skolverket 50-årsjubileet genom att anordna en konferens om komvux i Stockholm. Läs mer här