Den som vägleder andra måste se sig själv

 

För att kunna förstå och hjälpa andra måste du först känna dig själv. Det är utgångspunkten i en rapport som ska fungera som verktyg för vuxenvägledare i Norden som bemöter människor från många olika kulturer.

 
Marja Beckman En inriktning för vuxenvägledning vore önskvärd inom de olika utbildningsalternativen som erbjuds i de Nordiska länderna idag, tycker Ann-Christine Ringström.
Att arbeta som studie- och yrkesvägledare för vuxna i Norden i dag innebär ofta möten med människor från andra länder. Risken är att kulturkrockar och missförstånd uppstår vid dessa möten. För att hantera kulturskillnader har vägledaren nytta av en fördjupad reflekterande insikt om sig själv, sin egen kultur och de egna värderingarna. Kunskap om omvärlden och dess förutsättningar och villkor är också värdefullt. Dessutom krävs förmåga att omsätta detta samtalstekniskt och vägledningsmetodiskt, skriver Ann-Christine Ringström i NVL:s rapport ”Mångkulturella möten i professionell vägledning”. Rapporten ska kunna användas som ett verktyg för vuxenvägledare i de nordiska länderna som möter människor från många olika kulturer.


Yrkeskunskaperna är utgångspunkten


Det nordiska nätverket för vuxenvägledning, där Ann-Christine Ringström tills nyligen har varit Sveriges representant, har i samarbete med professionella vägledare arbetat fram innehållet i rapporten. I början av 2012 gick Ann-Christine Ringström i pension från sitt arbete som adjunkt vid vägledarutbildningen på Malmö högskola, men hon har ändå ägnat det senaste året åt att färdigställa rapporten. Hon har även översatt den till engelska.
Arbetet med rapporten började med att varje lands representant samlade en grupp vuxenvägledare och hade diskussioner utifrån några fastslagna frågor.
– Vi utgick från resultatet av den föregående rapporten om vuxenvägledarnas kunskaper om arbetslivet, samt från vägledarnas erfarenheter från arbetslivet. De möter många människor från andra länder, till exempel människor som överhuvudtaget inte har någon utbildning, som inte kan läsa och skriva. Rapporten är skriven utifrån vägledarnas erfarenheter och reflektioner, berättar Ann-Christine Ringström.
Alla anteckningar från diskussionerna sammanställdes och några grupper träffades ytterligare en gång för en uppföljning. Sedan lyftes resultaten för diskussion på en nordisk konferens i maj 2010.
– Vi frågade om vägledarna tyckte att resultaten överensstämde med deras situation, och det tyckte många. Frågorna visade vilka problem vägledarna ställs inför i sitt arbete och vilka verktyg de skulle behöva, säger Ann-Christine Ringström.


Stor skillnad mellan nordiska utbildningar


Det som behövdes var möjligheten att spegla sig själv, sin egen värdegrund och sin egen kultur. Vägledarna behöver se på sig själva och fråga sig vilka referensramar de har när de möter andra människor. De måste vara beredda på att möta sådant som de upplever som okänt och ostrukturerat. Men samtalsmetodik och fokus på personlig utveckling varierar vid de olika vägledarutbildningarna i Norden. Dessa utbildningar ser dessutom väldigt olika ut i de nordiska länderna. Sverige har den längsta utbildningen, den är treårig och leder till en kandidatexamen. Kurserna i de andra länderna är betydligt kortare.
– På den svenska utbildningen har studenterna mer samtalsmetodik än vid psykologprogrammet, berättar Ann-Christine Ringström.
När vägledarna kommer ut i arbetet är upplevelserna dock likartade och problematiken är ungefär densamma i alla nordiska länder. I samtliga länder saknas en utbildning med inriktning mot vuxna.
– Det är skillnad mellan att möta en elev som går i nian och en 25-åring eller en 40-åring när det finns mycket mer bakgrund och yrkesliv att bearbeta, säger Ann-Christin Ringström.
Hon hoppas nu att materialet i rapporten används av Nordens vägledare.
– Resultatet är angeläget för varje enskild studievägledare som möter vuxna från andra kulturer!

Text och foto: Marja Beckman