Hela mitt liv har förändrats av digitala medier

 

Framtiden blev inte så lysande som vi trodde för några år sedan. Det beror bland annat på kommersiella teknikföretag som försöker köpa våra själar, och på politiska vindar som blåser åt olika håll efter varje val. DialogWeb har haft ett möte – på distans – med Alastair Creelman, tongivande medlem i NVL:s snart avslutade distansnätverk.

 
Foto: Johanni Larjanko

– Det här är ett samtal som vi lika väl kunde ha haft i ditt kök, eller på mitt rum. Enda skillnaden är att vi inte har någon uppfattning om hur långa eller korta vi är, men annars… Jag är jag. Det handlar om människor, säger Alastair Creelman.

Det stämmer att jag sitter i mitt kök. Det vet han eftersom vi ser varandra på skärmen. Han är i sitt arbetsrum på Linnéuniversitetet i Kalmar, där han arbetar på en stödenhet för högskolepedagogik. Vi möts över videokonferensverktyget Zoom.

Nätverket NVL Distans startade ungefär i samma veva som NVL, det vill säga i mitten av 00-talet. Alastair Creelman har varit med i ungefär sju år. 

– Nätverkets frågor har alltid kretsat kring hur vi använder digital teknik för att ge nya möjligheter till dem som inte kommer in i det traditionella systemet. De som bor utanför de stora orterna ska inte behöva flytta på sig för att få tillgång till utbildning. I många delar av Norden tappar man kompetent folk för att de behöver utbildning. En av våra drivkrafter har varit att få dem att stanna med hjälp av digitala medier, säger han.

De tysta studenterna

Med stöd från Nordplus har NVL Distans genomfört ett par olika projekt. Ett av dessa var Silent learners där de undersökte tysta kursdeltagares lärande. 
– I alla klasser är det en stor grupp som inte säger någonting. På nätet är de helt tysta. Lär de sig? Måste man dansa och höras för att lära sig? Det var ett intressant projekt som fick ganska mycket uppmärksamhet och vi hade många aktiviteter kring det.

Ett annat projekt heter Paad, Presence at a distance. Där har nätverket tittat på framgångshistorier i mindre städer och kommuner. Hur har det gått med lärcentran som etablerades för 10–15 år sedan? En del är kvar, andra har försvunnit, och i projektet har man frågat sig varför. 

– Nätverket har mötts i alla nordiska länder. För mig personligen har det varit en otrolig resa, både inombords och rent fysiskt. Jag har besökt alla delar av Norden. Jag har bara två platser kvar, Svalbard och Bornholm. Jag har till och med fått se Grönland. Det har varit en stor behållning att få träffa alla dessa människor, men jag vet att det inte kommer att ske i framtiden.

Du menar att flygandet måste minska?

– Precis. I fortsättningen får jag förmodligen nöja mig med minnen med Grönland.

Ett steg framåt och två steg bak?

Alastair Creelman är inte säker på att utvecklingen har gått åt rätt håll när det gäller digitaliseringen inom utbildning. 

– Ibland känns det som att vi trampar vatten. Det är ett steg framåt och två steg bak. Mycket av det vi pratade om för flera år sedan pratar vi fortfarande om. I många år fick livslångt lärande och breddad rekrytering en ganska låg profil, här i Sverige i alla fall. Nu har det kommit tillbaka, men det kan glömmas bort igen. Det behövs bara ett val och regeringsbyte, och sen ändras riktningen igen. Det kommer och går, säger han.

– Nu känns det nödvändigt att vi satsar på livslångt lärande igen. Den traditionella modellen för både vuxenutbildning och högre utbildning där allting sker på plats håller inte. Vi måste utbilda oss kontinuerligt genom livet och en stor del av utbildningen får ske via nätet, vi kan inte bara flytta varje gång vi behöver utbildning. Vi måste kunna integrera studier med familj och arbete i mycket större utsträckning.

Mer luttrad och försiktig

För ett par år sedan, när de sociala medierna var nya och alla ville vara först med smarta appar och digitala tjänster, var det många som hoppades mycket på den nya tekniken. Nu har vi sett flera negativa effekter, både när det gäller teknikföretagens avsikter och det demokratiska samtalet.

– Framtiden blev inte så lysande som vi trodde då. Vi hade en väldigt optimistisk syn då, vi trodde på alla löften från dessa teknikbolag att de öppnade nya möjligheter för ökad öppenhet och nätverkande i världen. Nu ser vi baksidorna med falska nyheter, näthat och en ökande kommersialisering och vi måste utveckla en mer balanserad inställning mellan möjligheter och faror, framför allt hur dessa företag använder våra data. Nu är man lite luttrad, mycket mer försiktig. Hur kan vi skapa en värld där det finns möjligheter till kollaboration utan att vi säljer vår själ? Det är en lite Faust-aktig känsla. Är det bra att vi lockar in studenter i den här världen? Bidrar vi till företagens vinstjakt genom att uppmuntra studenterna att använda dessa verktyg? Eller kan vi göra på något annat sätt, finns det andra verktyg som inte är så kommersiella? funderar Alastair Creelman.

”Jag har anammat det öppna”

Trots nackdelarna har digitaliseringen betytt mycket för Alastairs eget yrkesliv.

– Hela mitt liv har förändrats av digitala medier. Jag har ett gigantiskt nätverk över hela världen. Jag har fått komma in i nätverk som NVL Distans, som jag inte hade kommit in i om jag inte varit aktiv och delat med mig i sociala medier. Jag är ingen tung akademiker, men jag har anammat det öppna. Det har gett utdelning. Folk frågar mig om jag vill föreläsa och delta i olika aktiviteter. Det har varit fantastiskt, så jag har bara mått bra av digital kollaboration genom åren, säger han, och tillägger:

– Jag skulle vilja att fler upptäckte möjligheten att komma ut i världen, att delta i digitala samarbeten. Du kan bo på minsta lilla ö och ändå delta, så länge du har tillgång till nätet. Du kan göra otroligt mycket. Det är inte tekniken som är hindret. Det är attityder, traditioner, inställningar. Man måste påverka folks inställningar till tekniken. Det handlar inte bara om knapptryckningar utan folk måste lära sig att umgås med hjälp av tekniken, så som vi pratar nu. Vi kan ju höra och se varandra.

Många avhopp från distansutbildningar?

Det sägs att det är många avhopp från distansutbildningar för att folk känner sig isolerade.

– Ja. Det är en sanning med modifikation. Det finns en rad myter kring distansutbildning som jag försöker krossa, detta är en av dem. Det är inte leveransmetoden som påverkar genomströmningen. Vi gjorde en studie som visade att det som är avgörande för avhopp är utbildningens kvalitet, pedagogiken. Det finns de som tror att distansutbildning handlar om att samla en hög pdf-filer eller powerpoints, lägga ut det på en plattform och låta folk göra allt själva. Det finns otroligt många dåliga distansutbildningar i alla länder som är endimensionella, det är bara envägskommunikation, självservering. Om du inte förstår någonting, synd om dig. Väldigt lite stöd, osynliga lärare. Det blir som det blir, folk hoppar av, de känner sig inte sedda. Men det går absolut att göra distansutbildningar, till exempel med ett sådant här verktyg som vi använder nu. Vad är det här om inte face to face? Jag har till exempel en nätbaserad kurs med åtta personer om några timmar, jag känner mig mycket närmare dessa deltagare än om jag träffar i klassrummet. Vi ser in i varandras ögon, vi gestikulerar, vi skrattar, vi har kul tillsammans. Det är sällan jag får den stämningen i ett klassrum. 

Självstudier passar inte alla

Ett annat problem, konstaterar han, är att många distansutbildningar på universiteten tar in 3-400 studenter. Det är omöjligt för läraren att ha personlig kontakt med alla dessa studenter.

– Då känner du att du är ingenting. Då är det självstudier. Bara att gilla läget.

Den sortens självstudier fungerar bara för dem som är studievana.

– Många av de nya studentgrupper som vi försöker attrahera har dåligt självförtroende och tror inte att de klarar av högre utbildning. De förstår inte jargongen. Minsta lilla motgång, om något är oklart, eller om ingen svarar, blir ett bevis för att ”jag visste det, jag är för dum för detta”. Och många lärare får inget stöd från sina chefer. De vet inte hur de ska göra, och så gör de exakt som i klassrummet. Sedan skyller de på leveransmetoden, att det var en distanskurs. Då blir det en självuppfyllande profetia.

Vilka behov ser Skolverket inom distansutbildning för vuxna framöver? 

  • Det finns ett behov av att vidareutveckla flexibla studieformer som distansutbildning och yrkesutbildning i kombination med stödinsatser och/eller språkutbildning. Huvudmännen måste därför fundera över hur de ska göra vuxenutbildningen flexibel i tid och rum samtidigt som de ska utgå från elevernas förutsättningar och kunna tillhandahålla elevstöd och särskilda anpassningar. 
  • Efterfrågan på distansstudier har ökat kraftigt de senaste åren, även inom grundläggande komvux och sfi. Det antas bland annat bero på högkonjunkturen som råder och att många därför arbetar och vill studera samtidigt. Samtidigt är det på många håll svårt att fylla platserna på platsförlagda kurser. 
  • Många elever som idag vill läsa på distans behöver stöd och handledning för att klara studierna. Många upplever att varken kommuner eller de enskilda utbildningsanordnarna har hängt med i utvecklingen. Några kommuner ger stöd till distanselever i form av handledning och språkstöd via resurspedagoger på sina lärcentrum, men på flera håll finns stora behov av förbättring.

(Detta är utdrag ur en rapport om vuxenutbildning på distans som Skolverket ska publicera).
 

Mer design på lärplattformarna

Alastair berättar också att många yrkesinriktade distansutbildningar har den bästa genomströmningen på universiteten, till exempel lärar- och sjuksköterskeutbildningar. De behöver inte vara förlagda på campus. Om det finns ett bra lärcentrum i närheten kan de bedriva en del av sina studier där. 

– Har man kunnat skapa grupper får studenterna klart bättre samhörighet och känner att de hör hemma, att de läser på universitetet. Man skulle kunna skapa grupper som är helt digitala. Man kan använda ett varierat utbud av kontakt med studenterna, till exempel genom både video och text. När man går in i de flesta lärplattformar är det bara text, det blir hur trist som helst. Det finns ingen design, inget lockande och spännande. Bara bifogade textfiler. Inte underligt att folk tröttnar.

De digitala plattformarna borde bli mer visuella, menar du?

– Ja. Och det finns goda exempel på det. Men det här maler på. På konferens efter konferens pratar vi om detta, vi säger samma sak som vi gjorde för tio år sedan. En del har tagit några steg, men jag ser inte att det har varit en revolution. Som jag sa, det är inte verktygen och tekniken som är problemet egentligen, det är viljan att experimentera, viljan att prova något annat. Brist på stöd till lärarna, brist på stöd till studenterna. Men det finns lysande undantag.

Emojin – motsvarigheten till ett leende

Nätets känslosymboler, som emojis och gillamarkeringar, avfärdas av många, men inte av Alastair Creelman.

– Vi har lurats in i en idé att när vi träffas på nätet är vi inte riktigt oss själva, det är den här cyberrymden och lite hokus pokus kring det. Människor har behov av att synas och höras och få uppskattning, men det sker på olika sätt på nätet. Många glömmer att på nätet behöver man dessa gillatecken och tummen upp och sådant.

Om jag skriver ett inlägg i en debatt och ingen trycker på gillaknappen eller svarar, är det lika illa som när jag säger något på ett fysiskt möte och ingen reagerar. Le, nicka, erkänn att jag existerar. Många tycker det är nonsens med emojis och gillatecken och så vidare, men det är motsvarigheten till ett leende eller en nick som vi absolut behöver i det fysiska, annars blir vi knäppa. Tänk om någon skulle fullständigt ignorera dig på jobbet hela dagen, då mår du inte bra.

– Många gånger tror jag att vi överskattar det fysiska. Att ett klassrum med en lärare är den ultimata lärmiljön. Finns det bevis på det? Klassrummet kan ibland vara den sämsta platsen för diskussioner, ibland är nätet bättre för det. Det var en del av det vi arbetade med i Silent learners. En del kommer bättre till tals i det digitala. Det digitala kan också erbjuda stöd till dyslektiker och andra som har funktionsnedsättningar, säger han.

Veckan efter intervjun tar distansnätverket en gravöl i Kalmar. Då passar nätverkskoordinatorn Johanni Larjanko på att ta bilderna till artikeln.

– Allting tar slut. Det finns andra människor med fräscha idéer som får ta vid. Men jag kommer att sakna att berätta för kollegorna att jag ska åka till Färöarna eller Island, avslutar Alastair Creelman vårt samtal.

Länkar
Läs mer om NVL Distans här
Läs rapporten Silent learners – a guide här
Läs Nordplus-projektet Paad (Presence at a distance) här