I kulturmöten uppstår goda ting

 

 

– Det handlar om att förstå helheter, varför man är där man är och hur man har kommit dit, säger Berndt Arell som är direktör för Svenska kulturfonden, en av Finlands största privata bidragsgivare inom kultur och konst. Vid årsskiftet lämnar han Finland för att bli chef för Nationalmuseum i Stockholm. Tidigare har han bland annat varit chef för Kiasma, museet för samtidskonst i Helsingfors, för Helsingfors stads konstmuseum samt för Nordiska akvarellmuseet i Skärhamn på den svenska västkusten.
Arell påpekar att uppfattningen att vi just nu lever i de yttersta tiderna och att det finns en risk för att den gamla kulturen går förlorad inte är speciell för vår tid utan så har antagligen varje generation under historiens gång uppfattat sin situation. Samma oro kan skönjas till exempel i korrespondensen mellan några svenska 1700-talskonstnärer som Berndt Arell nyligen har bekantat sig med.
– De trodde att det skulle vara slut med hela konstlivet efter Gustav III:s död, men så gick det ju inte alls. Kulturen och konsten dör inte utan förändras och ser olika ut under olika tidsåldrar.
Viktigast av allt är att var och en har sin egen privata historia att stå på, menar Arell.
– För att kunna greppa större sammanhang måste man framför allt förstå sig själv och sin familjs historia.
Enligt Arell är det grundutbildningens uppgift att ge det fundamentet, det vill säga en viss bildningsnivå, som sedan kulturinstitutionerna kan bygga vidare på.
Tillgång till utbildning för alla medborgare är avgörande för självförståelse och öppnar därmed dörrarna till kultur och konst.
– Smala sektorer som till exempel samtidskonst kräver vissa speciella bakgrundskunskaper för att man ska förstå den, men framför allt handlar det om att ge den tid. Och egentligen är det inte så stor skillnad på samtidskonst och äldre konst, de är dialekter av samma språk och det gemensamma är att de speglar sin samtid.

Norden i ryggmärgen

Arell tycker att det är bekymmersamt att det nordiska kulturarvet inte verkar ha så stor betydelse för den yngre generationen just nu. Världen utanför Norden ter sig mera lockande och har blivit lättillgänglig tack vare internet och billiga resor.
– På sjuttiotalet kändes den nordiska kulturkretsen tillräckligt stor och det var väldigt bekvämt att resa i Norden. Nu känns Norden inte lika häftig, men fortsättningsvis är Norden väldigt viktig för vår identitet, vår DNA-kultur hör till Norden, vi har den i ryggmärgen, vi är skandinaver och nordbor.
För att bevara ett livskraftigt kulturutbyte är det viktigt att aktörerna på det kulturella fältet får mötas på riktigt, både informellt och ”underkulturellt”, och det är just sådana möten som institutioner som Svenska kulturfonden ska stöda enligt Arell.
– I möten uppstår goda saker. Det är utövarna som ska vända sig till oss med sina önskemål och vi som sedan ska skapa maximala förutsättningar för dessa kulturmöten. Vår uppgift är att se till att det finns en plattform, men innehållet ska vi inte styra. Vi ska ge vårt stöd trots att det inte går att på förhand veta om ett initiativ lyckas eller inte.
Som exempel på goda möten nämner Arell festivaler för utövande konst som musik, teater och performance, där aktörerna får visa upp vad de håller på med och utbyta erfarenheter med varandra.
– För bildkonstnärer finns det helt enkelt ingen annan möjlighet än att via utställningar få visa vad de gör. Det handlar om en unik upplevelse, ett möte som sker i stunden och som förresten också gäller alla andra konstarter. Här hjälper det inte med e-post eller skype.

Sug efter skapande processer

En institution som kulturfonden har enligt Arell både en konserverande och en förnyande roll inom kulturlivet, men den ska inte driva en egen linje. Det ska däremot museerna.
– Jag är väldigt tacksam för att jag som direktör för Svenska kulturfonden fått iaktta den skapande processen utifrån. Jag har fått större respekt för olika aktörer och jag har blivit bättre på att göra mitt eget jobb.
Som museichef slår Berndt Arell gärna ett slag för en utvidgad museipedagogisk verksamhet.
– I Sverige är museerna jättebra på att ordna workshoppar för barn och familjer, men för vuxna finns det inte samma utbud trots att det är minst lika viktigt att få dem med.
Som en uppmuntrande erfarenhet av museipedagogik för vuxna berättar Arell om de kurser i ikonmåleri som ordnades i samband med en utställning om klostret på det heliga berget Athos som ordnades för några år sedan på Konstmuseet Tennispalatset i Helsingfors.
– Kurserna blev genast fullsatta. Det finns ett sug efter att komma i nära kontakt med den skapande processen. Det ligger något magiskt i det.


Unescos konvention för skydd av det immateriella kulturarvet

(Convention for the Safeguarding of the Intangible Cultural Heritage) trädde i kraft år 2006. Dess ändamål är att skydda och bevara så kallad immateriell kultur som till exempel muntlig tradition, utövande konstarter som musik, dans och teater, seder och bruk, kunskap om naturen och universum samt traditionellt hantverk.
Konventionens uppgift är även att garantera respekt för samhällens, gruppers och individers kulturarv samt väcka medvetenhet om kulturarvets betydelse på både lokal, nationell och internationell nivå samt garantera inbördes respekt. Internationellt samarbete och internationell hjälp ingår också i konventionens riktlinjer.
De baltiska länderna samt Norge och Island hör till de länder som har ratificerat konventionen.

http://unesdoc.unesco.org/images/0013/001325/132540e.pdf