Interagerande i kunskapssökandet

 

 

Ingemar Svensson är folkhögskollärare i grunden och säger med eftertryck att han är ”folkbildare i själ och hjärta”. Han är en av de drivande krafterna bakom tankesmedjan OmBildning som diskuterar digitala medier och folkbildning. Dessutom biträder han forskaren Ove Jobring vid Göteborgs universitet, insitutionen för arbetsvetenskap, i ett utvecklingsarbete om hur man i vuxnas lärande kan använda unga nätkulturer, till exempel sociala nätverkssajter som Facebook, Twitter och Myspace. Det kan handla om såväl privata intresseområden som fortbildning inom ett yrkesområde.
– Tänk dig att du har en yrkesgrupp, till exempel frukt- och gröntansvariga i mataffärer. De behöver kontinuerligt uppdatera sin kunskap. Då kan man tänka sig att de inleder med en kursdel som arbetsgivarna har varit med om att utforma, där de har lagt fram vad deras anställda behöver lära sig. Därefter träffas kursdeltagarna i en social lärgemenskap på nätet och diskuterar de nya kunskaperna i förhållande till deltagarnas egna personliga erfarenheter. När man har gjort detta ett tag kanske det behövs ny ”input”. Någon i gruppen kan ha en väldigt bra idé, då kan man stanna upp där och göra en liten kurs kring det.
Ingemar Svensson och Ove Jobring har bland annat besökt internationella konferenser där de berättat om projektet. De arbetar mycket med att skriva projektansökningar.
– Den här idén är ju oerhört radikal, så kommer man till ett svenskt företag med den säger de ”kom igen om tio-femton år”.

Jag kan tänka mig att de inte vill släppa ifrån sig sin personal till att ”sitta och surfa”.

– Nej, det är just det. Vi går utan tvekan mot ett lärande som kommer att vara allt mer styrt av den här informella processen, det som kallas konnektivism, att individen själv kan styra var han eller hon tillsammans med andra hittar sin kunskap. Kunskapssökandet blir mer och mer en process där individen interagerar med sin omvärld.

Hur blir det då med källkontrollen?

– Detta ger både arbetsgivare och det formella skolväsendet spatt, de frågar sig: Hur ska vi kunna examinera? Men jag tror att detta examinationskrav kommer att bli allt mer problematiskt i framtiden, säger Ingemar Svensson, och fortsätter:
– Om ungdomar vill veta något i dag släpper de ut en fråga på något av de nätverk de har på nätet, och får svar. Och det är i väldigt stor utsträckning i denna kommunikation på nätet som man utvecklar sin kunskap. Vilket också är problematiskt därför att nätkulturen på nätet präglas av otålighet och väldigt mycket nonsensprat. Och det måste du på något sätt förhålla dig till, annars hamnar även ditt kunskapssökande på något slags nonsensnivå.
Ingemar Svensson skriver i uppsatsen ”Sociala media i lärgemenskap – om informellt lärande på Facebook” om hur nätverket för doft- och kemikalieöverkänsliga använder Facebook som lärforum. Projektet har sin grund i en kurs på Folkbildningsnätet, ”Leva med överkänslighet”, som är organiserad och genomförs som en vanlig studiecirkel på heldistans under 15 veckor. För att nå ut till fler startades en grupp på Facebook: ”Ska man locka många, icke studieinriktade, människor till studier får man i dag söka upp människor där de finns!” skriver Ingemar Svensson i uppsatsen.
Ingemar Svensson konstaterar att närvaron på Facebook visserligen lockade fler medlemmar och betydde mycket för att bryta den sociala isoleringen för många, men den drog inte fler deltagare till den mer avancerade kursen. Medlemmarna tyckte att de fick svar på sina frågor på Facebooksidan och inte behövde lägga 75 timmar på en kurs med samma inriktning.
Ett annat problem med att lägga ut kurser i en öppen lärgemenskap på internet är att det alltid finns en risk för att oseriösa personer går in och förstör diskussionen.
– Man måste vara väl förberedd och ha en kärntrupp som sätter normen om vad samtalen ska handla om och vilken ton samtalen ska ha. Men som ändå är tillräckligt öppen för att ta in nya tankar och släppa in nya människor. Gruppen måste naturligtvis också vara modererad, vilket ju är ett problem – för i nätbaserade lärgemenskaper finns inga pengar. Inom folkbildningen kan du få statsbidrag om du startar en studiecirkel eller en folkhögskolekurs, men inte på nätet där du inte har någon deltagarlista eller kan mäta deltagandet. Ska du arbeta med lärgemenskapen måste du hitta ett sätt att sprida moderatorsarbetet mellan medlemmarna, så att det inte kostar något.

Då får man förlita sig på ideellt arbete?

– Ja, än så länge. Jag kan ta ett exempel: För några år sedan startades en sajt som hette Bok.nu där vem som helst fick gå in och diskutera litteratur, läsa och starta bokcirklar. Det visade sig att det var några studenter på KTH och Handelshögskolan som hade startat den. Det här var en genuin folkbildningsinsats som var helt gratis – och vad ska vi då med folkbildningsförbunden till om allt sådant här görs ändå, funderar Ingemar Svensson.
Kanske är finansiering den största utmaningen nu när folkbildningen – liksom så många andra branscher – flyttar ut på nätet. Hur detta ska lösas får framtiden utvisa.

Läs mer:

Nätverket OmBildning: www.tankesmedjanombildning.se
www.facebook.com/ombildning