Kära läsare

 

 

Det handlar om att förstå helheter, varför man är där man är och hur man har kommit dit. För att kunna greppa större kulturella sammanhang måste man framför allt förstå sig själv och sin familjs historia. Detta är enligt Berndt Arell kärnan i kulturarvstänkandet. Arell är direktör för Svenska kulturfonden i Finland och från årsskiftet chef för Nationalmuseum i Sverige. Hans är en av många kloka röster som i detta nummer av DialogWeb förklarar varför det immateriella kulturarvet är så viktigt för oss alla. På statligt håll hör de baltiska länderna samt Island och Norge till de stater som har ratificerat Unescos konvention för skydd av det immateriella kulturarvet från 2006.

Kjærsti Gangsø, verksamhetsledare för det norska Studieforbundet kultur og tradisjon, talar om att ”bevara genom att använda” och tar folkdansen och folkmusiken som ett exempel: idealet är den gamla traditionen, men den förändras med tiden. Själv arbetar hon hårt för att lagstiftningen i Norge ska ändras så att det blir möjligt att starta en utbildning för smeder.

Den isländska tröjan är ett annat fint exempel på hur en gammal tradition kan förnyas så att den blir en inkomstkälla för småföretag, konstnärer och designers. Det Östisländska kunskapscentret satsar på produktutveckling av lokalt material som trä (det finns skog i Hallormsstad på Östisland), ull och rendjur. Centret deltar också i projektet Creative communities med Sverige, Danmark och Norge för att utbyta erfarenheter om lokalt hantverk och skapa nya jobb.

På Färöarna riskerar båtbyggeriet att dö ut och därmed den vackra traditionella träbåtsmodellen. Det finns ett ljus i tunneln, för båtmodellen används fortsättningsvis i de traditionella roddtävlingarna, och nu har kulturministeriet även tillsatt en arbetsgrupp för att undersöka hur man på bästa sätt kunde bevara denna ovärderliga tradition.

Att kulturarvet ska vårdas, nyttjas och bevaras inte bara av museer och andra kulturinstitutioner utan även av gemene man visas med önskvärd tydlighet i artikeln från Estland, där en stor riksomfattande inventering av det immateriella kulturarvet har pågått sedan 2010. Det är enbart levande seder, traditioner och färdigheter som samlas in av vanligt folk med hopp om att de ska fortleva. I dem kan ingå allt från Dagöbornas oefterhärmliga humor (bäst är de på att berätta vitsar om grannön Ösel invånare) till att virka spets, röka fisk eller baka rågbröd.

Att traditioner kan överföras effektivt också i mindre skala visar det åländska exemplet, där paret Ulf och Karin Eklund, som har startat ett ekologiskt hembageri och hantverkskafé, undervisar grupper genom att ta dem med ut i skog och mark, i kök och bageri.

Att bevara hantverkartraditioner kan också bli en hel folkrörelse. Det är fenomenet craftivism ett gott exempel på. Artikeln från Sverige berättar om Brunaluna, Maskan och Luftmaskan från kollektivet Stickkontakt som smyckar Stockholms utemiljöer med stickat och virkat.
– Från början var det bara roligt, en kul grej. Men det har ploppat upp en massa tankar längs vägen. Vi lägger till något feminint i gaturummet där det mesta, åtminstone hittills, är byggt och designat av män. Bara man sätter ut en liten grej förändrar man någonting, säger Brunaluna.

Också som pedagogisk metod spelar överföringen av traditioner en viktig roll, visar artikeln från Danmark. Karen Maigaard, som är föreståndare för Odense Fagskole i Danmark, talar om ”gøremålspædagogikk”, sysslopedagogik, och påpekar att eleverna i de danska hushålls- och handarbetsskolorna, som från och med den 1 september heter De Frie Fagskoler, blir bättre på att bland annat skapa sociala nätverk och på att välja utbildning och arbete. Maigaard tycker att det är synd att de fria fackskolorna inte har den status de är värda och det är paradoxalt att de lider av elevbrist samtidigt som målsättningen i Danmark är att 95 procent av de unga ska genomföra en så kallad ungdomsuddannelse.

Ett samhälle som ger alla en rejäl chans att ta reda på vem de är och varför de är här är väl något vi alla vill ha.