Kära läsare,

 

 

Några grundläggande frågor inställer sig: Hur involvera de lågutbildade och de som står utanför arbetslivet? Vem ansvarar för att samhälle, arbetsliv och den enskilda individen samarbetar? Vem bär ansvaret för en gemensam inlärningskultur för skolväsende och arbetsliv och vem borgar för att arbetsplatsen uppfattas som en naturlig arena för lärandet? Hur ska ”utbildningssystemet” möta ”arbetslivssystemet” på ett bättre sätt än hittills? Hur ska de tillbudsstående resurserna för lärande och kompetensutveckling nå över tröskeln till arbetsplatsen och vara till nytta för de bäst behövande? Hur ska äldre personer inkluderas i kompetensutveckling för att bli en resurs för yngre anställda och arbetslösa?

Att detta är frågor som de nordiska länderna och Baltikum i nära samverkan kan finna svar på framgår med önskvärd tydlighet i detta nummer av DialogWeb. Hela detta geografiska område kan på sätt och vis också ses som ett nytt och gemensamt klassrum där de olika länderna kan lära av varandra genom att visa på vad som gjorts i praktiken, vilken forskning man bedriver och hur lagstiftningen ser ut.

I detta nummer kan vi bland annat lära oss hur invandrare motiveras att lära sig svenska genom att kombinera språkundervisningen med yrkespraktik: ”denna tidigt grundade språkkunskap ger vingar både inför den fortsatta yrkesutbildningen och den kommande språkövningen”, skriver Erica Sahlin. Vi får också genom ett danskt exempel lära oss hur coaching på arbetsplatsen stöder ”fokuspersonen” i hans eller hennes utveckling och inlärningsprocess på ett annnat sätt än mentorskap och vägledning och att fenomenet coaching har åtminstone en baksida: i stället för att säga nej till en ökad arbetsbörda skaffar du en coach. Hur man kan dra nytta av äldre arbetstagares tysta kunskap visar ett exempel från Finland medan isländsk forskning visar att befolkningens läs- och skrivvanor förändras i rask takt – både på gott och ont.

Att lärande på arbetsplatsen inte bör uppfattas som en självklarhet visar artiklarna från Ålands skärgård, Estland och Litauen. I glesbygden är arbetsplatserna ofta lika med en person och då handlar det ofta om att företagarna eller arbetstagarna själva måste se till att de får den utbildning de behöver – av både sociala och kunskapsmässiga skäl. I Baltikum sätter ekonomin käppar i hjulet för lärande på arbetsplatsen – hur motivera en arbetstagare till teamarbete och personlig utveckling om han eller hon inte vet om arbetsplatsen finns kvar om några månader? Det är kanske här den största utmaningen kommer in i bilden: hur sporra den enskilda individen att utveckla sig, samarbeta, söka ny kunskap trots – och på grund av - en osäker framtid och en ständigt föränderlig värld?