Nordisk folkbildning ska gå i dialog med resten av världen

 

 

Sirelius är generalsekreterare för VSY (Vapaan sivistystyön yhteisjärjestö-Samverkande bildningsorganisationerna), vice ordförande i EAEA, den europeiska paraplyorganisationen för vuxenutbildning, samt styrelsemedlem i Unescos institut för livslångt lärande (UIL). I juni i år lämnar hon VSY och EAEA då hon går i pension, men sitt förtroendeuppdrag i Unesco kommer hon att ha kvar.
– Den nordiska modellen som går ut på att varenda vuxen har möjlighet att delta i fri bildning som stöds med offentliga medel är så fin att det lönar sig att berätta om den i ute i världen, säger Eeva-Inkeri Sirelius.
Via sitt internationella engagemang har hon sett att det finns ett stort intresse i hela världen för den nordiska vuxenutbildningsmodellen. Senast hade hon kontakt med Serbien, där det saknas både offentliga medel och lagstiftning för folkbildning.
I Norden kan vi vara speciellt glada och stolta över den långa traditionen av samarbete länderna emellan både inom administration och när det gäller politiskt stöd.
– Detta betyder ändå inte att vi i Norden ska bli handelsresande i folkbildning och att alla ska göra som vi, men det är viktigt att vi berättar vilken vår gemensamma värdegrund är. Vi ska aktivt delta i diskussionerna, föra dialog.


Inte affärsverksamhet

Med stigande oro har Eeva-Inkeri Sirelius följt med hur den offentliga finansieringen av utbildningen allt mera naggas i kanterna ute i Europa och hur man i allt högre grad vill styra den uppifrån.
– Jag har sett tecken på att staten är villig att finansiera endast vissa typer av utbildning, resten ska finansieras privat. Bland annat inom den tyska Volkhochschule har tyngdpunkten lagts endast på vissa sektorer såsom invandrarutbildning och yrkesutbildning.
I Finland respekteras institutionernas autonomi på ett annat sätt.
– I Norden bör vi inte godkänna en utbildning som helt och hållet bygger på affärsverksamhet. En av utbildningens grundförutsättningar är ju att den ska vara offentligt finansierad, vilket också betonas inom Unesco.
Också i Estland går utvecklingen i en helt annan riktning. Man sänker skatterna, vilket inte ger någon garanti för att det finns tillräckligt med pengar för till exempel vård och utbildning.

Allt kan inte mätas

Sirelius är också bekymrad över att det inom EU råder en uppfattning att all inlärning ska gå att mäta och att det bara lönar sig att satsa på utbildning som kan mätas. Detta går stick i stäv mot den nordiska modellen, där mätbara resultat aldrig varit huvudsaken.
– Om vi börjar följa det tänkesättet kan resultaten bli väldigt kortsiktiga, vi hamnar i en varggrop. I praktiken går det inte att mäta allting och det visste de män och kvinnor som skapade folkbildningstraditionen i Norden. Det är viktigt att komma ihåg att det finns något som heter ”wider benefits of learning”. Vi måste helt enkelt lita på att varje krona, mark och euro som man använt har varit värd att satsa.
Goda resultat kan ta sig många olika uttryck, till exempel syns de inom social- och hälsovården.
– En människa som tack vare sitt lärande bemästrar sitt eget liv mår helt enkelt bättre.

Tröskeln ska vara låg

I Norden har vi lyckats inplantera hos folk en entusiasm för lärande som gynnar personlig utveckling och det är den aspekten vi enligt Sirelius borde föra till torgs mycket tydligare utanför Norden.
– Det viktiga är att väcka en medvetenhet om varför icke-formell utbildning behövs och att stöda vuxna att reflektera över sin egen utveckling. Världen förändras i så rask takt att ingen klarar sig med enbart gamla kunskaper och färdigheter.
Enligt Sirelius är det avgörande att den första tröskeln är låg.
– Det må så handla om att bygga en träbåt eller lära sig ett språk, utbudet ska vara brett, och när man väl vågat ta steget över den tröskeln är den viktigaste insikten att man har lyckats med något och därför vågar fortsätta på sin bildningsväg. Motivation är a och o.

Finland i topp

Det pluralistiska nordiska systemet, som bygger på att staten ger pengar till fri bildning utan att för den skull diktera vad undervisningen ska innehålla och vad målsättningen bör vara, har bevisligen burit frukt. Inom vuxenutbildningen hör deltagarprocenten i Norden nämligen till den högsta i världen och Finland ligger i den absoluta toppen med ett deltagande på hela 52 procent hos den vuxna befolkningen.
Detta är förstås av stort intresse för EU, som har som mål att höja den genomsnittliga nivån från nuvarande 9 procent till 15 före år 2020. Enligt EU:s sätt att mäta har Finland en deltagarprocent på 22,1.

Samhällen i otakt

Både i Finland och i Sverige har det i likhet med vissa andra europeiska länder på den senare tiden dykt upp populistiska partier, ofta med rasistiska förtecken, vilket man ur ett folkbildningsperspektiv kunde tolka som ett misslyckande. Enligt Eeva-Inkeri Sirelius kan en orsak vara att de breda folklagren och näringslivet från första början kommit i otakt i globaliseringstänkandet.
– Näringslivet var först ut och där finns det redan en grupp människor som flyttar obehindrat från land till land, medan det finns en stor grupp som först nu till sin förskräckelse märker att en stor del av industrin har försvunnit utomlands. Med en viss fördröjning har man vaknat upp till en ny verklighet som lett till stor nöd och rädsla. Då tror man kanske att det blir bättre om man stänger gränser och dörrar om sig.
Samtidigt kräver en i allt högre grad mångkulturell värld att vi tolererar och förstår oss på det som är avvikande. Detta är en stor utmaning för vilket utbildningssystem som helst.
– Jag tycker att man till och med kan kräva att folk bekantar sig med andra kulturer och diskuterar i lite större kretsar än i den egna lilla knuten. Min dröm är att vi i ett europeiskt och globalt perspektiv förstår att man lär sig, lever och blir lycklig på olika sätt, att världen inte är så svartvit som vi ibland förleds att tro.

Kulturmöten en del av vardagen

Beträffande ett mångkulturellt samhälle har vi i Finland mycket att lära oss av det övriga Europa.
– Kulturell mångfald, som vi just har börjat diskutera i Finland, är vardag i Centraleuropa. När jag diskuterar möten mellan kulturer med mina engelska kolleger förklarar de för mig att det för dem är ”no issue” att det finns människor som tillhör olika etniska grupper med olika kulturer, religioner och hudfärg. Det är bara en del av verkligheten.
Att ge studerande möjlighet att på ort och ställe uppleva andra kulturer är enligt Sirelius det bästa sättet att främja tolerans. Till det ger EU:s mobilitetsprogram stora möjligheter, inte bara för folk i ledande ställning utan även för vuxenstuderande över lag.
– Inom Unesco betonas att människans humana växt är målet för all utbildning. Om vi inte enbart koncentrerar oss på färdigheter och kunskaper utan på att skapa en ny världsbild får folkbildningen en ny uppgift.

Vi får inte glömma stora världen

Sirelius tycker att det är synd att Finland i och med sitt EU-medlemskap blivit så Europacentrerat att globala aspekter lätt glöms bort. Den krympande tjänstemannakårens intressen upptas allt mer av EU-frågor på bekostnad av engagemang i globala utbildningsfrågor. Att bry sig om andra är en viktig aspekt av livslångt lärande som enligt Sirelius inte får glömmas bort av någon, inte heller av tjänstemännen.
– Världen är faktiskt mycket större än Europa och vi borde satsa mycket mera på u-landssamarbete. Jag ser det tydligt i vårt Unesco-forum i Hamburg, där statliga representanter från fjärran länder är måna om att ha oss i Norden med. De behöver till exempel bekräftelse på att läskunnigheten är en mänsklig rättighet och att det är något som vi tillsammans måste få i skick. I våra nordiska länder är man tyvärr inte alltid så medveten om hur viktiga vi är för resten av världen. Vi borde ta modell av president Martti Ahtisaari, som är ett fint exempel på hur en liten nation kan vara med och förebygga konflikter i hela världen.

Växelverkan avgörande

I Unesco har Eeva-Inkeri Sirelius bland annat sett att utvecklingsländernas utbildningsfrågor handlar om mycket mera än läskunnighet och att Norden inte bara ska figurera som en donator med den fattiga södern som mottagare.
– Också i det här samarbetet är det växelverkan som är avgörande. Det vi kan lära oss i Norden är till exempel att inte alltid tycka att vi borde ha det ena och det andra för att lyckas, vi kanske också klarar oss med färre institutioner. Vi kanske också kan ordna utbildning utan att ställa så väldigt höga yttre krav.

Tolerans utgör grunden

Att folkbildning i ett nordiskt historiskt perspektiv ligger mycket nära kampen för demokrati, fred och jämlikhet är något som också mera tydligt borde lyftas fram i internationella sammanhang, anser Sirelius.
– I den nordiska folkbildningen är det samhälleliga ansvaret och konflikthantering helt centrala. I de program folkbildningen erbjuder kunde tolerans utgöra grunden. Vi har ett fint program för global fostran i Finland, som tyvärr är rätt okänt. I det ingår element om hur vi ska fungera i en global värld genom att respektera varandra och acceptera olikhet.