Rosario arbetar för romers utbildning

 

 
Marja Beckman Rosario Ali samordnade utbildningsprojektet Romané Bučá.

I Sverige bor över 50 000 romer. Av dessa har bara runt 30 personer högre utbildning och många har svårt att få arbete. DialogWeb har träffat Rosario Ali på studieförbundet Sensus, som har anordnat utbildningar riktade till vuxna romer.

På gatorna i Sverige sitter många romska EU-migranter och ber om pengar. Även många svenska romer står utanför arbetsmarknaden. Orsakerna till detta kan lätt kopplas samman: ett socialt arv där få eller ingen i familjen är utbildad, brist på kontakter, samt erfarenheter av diskriminering från skola, myndigheter och arbetsgivare. Allt detta leder lätt till en nedåtgående spiral av dålig självkänsla och låg motivation.

– Vi får ofta höra saker som att ”det spelar ingen roll, jag får inget jobb även om jag har utbildning”, berättar Rosario Ali som arbetar på studieförbundet Sensus med att samordna vuxenutbildningar som riktar sig speciellt till romer.

Rosario Ali är själv rom. Hans pappa är italienare och mamman tillhör Taikonsläkten i Sverige. Katarina Taikon, som skrev barnböckerna om Katitzi och kämpade för romers rättigheter, var hans morfars kusin.

Med sina dubbla examina i nationalekonomi och statsvetenskap är Rosario ovanlig för att vara rom. I Sverige bor mellan 50 och 100 000 romer, men det är bara ett trettiotal personer som har högre utbildning. Men en del utbildade romer mörkar också sin identitet för att slippa bli diskriminerade.

– Romer och somalier ligger på första och andra plats när det gäller diskriminering från exempelvis bostadsbolag och långivare. Och då har romerna ändå varit här i Sverige i 500 år! säger Rosario Ali.

Det brukar ta två generationer att kliva upp ett steg till högre utbildning, men för många barn börjar problemen redan i grundskolan, på grund av fördomar och okunskap.

– När statens delegation för romska frågor frågade lärare varför man inte utredde romska barns frånvaro från skolan, blev svaret att ”de är romer, det är så vanligt”, berättar Rosario Ali.

Lägerskolor

Före år 1950 gick romska barn sällan i skolan. Ytterst få kunde läsa och skriva. I Lawen Mohtadis bok om Katarina Taikon, ”Den dag jag blir fri” (Natur & Kultur), berättas om familjen Taikon kamp för romers rätt att studera och bli accepterade i samhället. En långfilm baserad på boken hade premiär i Sverige den 2 oktober 2015. Redan 1933 skrev Katarina Taikons far till Skolöverstyrelsen och bad om skolundervisning för romska barn. På 1950-talet fick barnen till slut gå i lägerskolor eftersom andra barns föräldrar inte ville att deras barn skulle gå i samma skolor som romernas barn. Ofta följde föräldrarna med för att ta igen lite av den skolgång som de hade missat.

Ökade satsningar på vuxenutbildning under 1980- och 1990-talet ledde till att fler vuxna romer kunde gå i skolan. 1999 erkändes romerna som en av fem nationella minoriteter i Sverige. Det var en vändpunkt, men sedan dess har inte så mycket hänt.

2007 inrättade regeringen Delegationen för romska frågor, vars uppdrag är att vara nationellt drivande i arbetet med att förbättra romernas situation i Sverige, främja deras rättigheter och bryta deras politiska och sociala marginalisering. Regeringens strategi för romsk inkludering betonade att man särskilt skulle satsa på att främja vuxnas utbildning och se över möjligheterna att anpassa utbildningarna efter romers individuella behov. Med hjälp av pengar från Europeiska socialfonden skapades utbildningsprojektet Romané Bučá. Det kom till innan utsatta migranterna från andra EU-länder dök upp på gatorna i Sverige.

200 deltagare

Knappt 200 personer deltog i Romané Bučá. Projektet ägdes av Sensus och anordnades på ett par olika håll i Mälardalsområdet, bland annat Uppsala, Eskilstuna, Skarpnäck och Sundbyberg. Alla utom Sundbyberg riktade sig främst till romer som var bosatta i respektive område.

Sundbybergs folkhögskola hade en tvåårig yrkesutbildning och även kortare kurser, till exempel en truckförarutbildning. Eleverna fick också träffa arbetsförmedlare och socialtjänst för att bygga upp ett ömsesidigt förtroende och lära romerna vilka rättigheter de har.

Även tjänstemännen på Arbetsförmedlingen och socialtjänsten fick gå en utbildning för att bli mer medvetna om hur de själva bemötte romer i arbetet.

Utbildningarna innehöll också betald praktik.

– Praktiken var ett bra sätt för deltagarna att finna kontakter. Den gav väldigt goda resultat. De flesta får inte jobb genom Arbetsförmedlingen utan genom personliga kontakter. Romerna har ofta bra kontakt med varandra, vi brukar säga att alla romer känner varandra. Problemet är bara att andra romer inte är potentiella arbetsgivare, säger Rosario Ali.

Utbildning i hälsofrågor

En annan del av kursen handlade om hälsa. Många romer har hjärt- och kärlsjukdomar och problem med leder och rygg.

– Det beror på att de på kort tid har gått från att försörja sig på fysiskt arbete till ett stillasittande arbete eller inget arbete alls. Men kosten har inte varierat, säger Rosario Ali.

Därtill finns problemet med låg självkänsla och låg motivation. En del av kursen handlade om att lyfta fram romska förebilder – allt från Soraya Post som är EU-parlamentariker för Feministiskt Initiativ, till busschaufförer eller andra helt vanliga personer som jobbar.

Mer än hälften fick jobb

Efter kursen fick cirka 57 procent av deltagarna anställningar som var längre än tre månader. De flesta fick jobb på sin praktikplats. Forskarna Kenneth Sundh och Tore Svendsen, som följde projektet, konstaterade efteråt att de mest framgångsrika kurserna i projektet var de som blandade formellt och informellt lärande i individuellt anpassade utbildningar med tydlig yrkesinriktning.

Sensus har sökt nya pengar ur Europeiska socialfonden för att starta yrkesutbildningar för romer. En förstudie har gjorts för att få överblick över vilka utbildningar och yrken som behövs framöver. I samarbete med bland andra Stadsmissionen och Röda korset har Sensus också som ambition att hjälpa EU-migranterna i Rumänien och Bulgarien. Där är diskrimineringen av romer mer öppen, och dessutom är det ont om jobb.

– Även de som har arbetserfarenhet har svårt att få jobb. Därför hjälper vi till att starta sociala företag i de länderna. De sociala företagens syfte är inte att vara vinstdrivande, utan allt överskott återinvesteras i företaget. De anställda får arbeta efter sin förmåga, säger Rosario Ali.

Innan han skyndar vidare till nästa möte avslutar han:

– EU-migranterna har försökt att överleva hemma, men inte lyckats med det. Därför prövar de om de kan få bättre lycka här. Det är egentligen inga konstigheter. Svenskarna gjorde detsamma när de reste till Amerika. Ofta glömmer man var man kommer ifrån.