Skillnader och likheter skapar lärande samtal

 

 

Frågan gick till en mycket erfaren pedagog. Brita Lønstrup är FD i rysk filologi och har undervisat och föreläst i en rad olika internationella sammanhang. Just nu skriver hon på sin åttonde bok. Många av böckerna handlar om språk och språkinlärning. Men hon ger sig också ut i skoldebatten med boken Den sorte skole där hon inbjuder till diskussion om olika generationer elevers uppfattning om sin skolgång.

Dialog i öppna rum – om öppenhetspedagogik

Brita har över 30 års erfarenhet som lärare. Sina metoder har hon använt i många olika sammanhang där kulturer möts – både hemma i Danmark och internationellt. Oftast har det handlat om att få mänskor att förstå varandra och komma i diskussion och dialog. Hennes sätt att få dem att lära av varandra utgår ifrån att man är mycket konkret. Skillnader mellan människor är något bra, tycker hon. Det är mycket lättare att bygga upp en grupprocess på skillnader än på likheter. Då kan man verkligen lära av varandra.
Hennes bok Det åbne rum – en grundbog for voxenundervisere (Gyldendals förlag) har getts ut på många språk bl a engelska, ryska och de baltiska språken. Boken introducerar begreppet öppenhetspedagogik, som innebär att man låter klassrummet vara öppet mot resten av världen. Och att det som sker där i rummet präglas av en öppenhet mellan de närvarande. Där kan man inte heller ha en fast dagordning för aktiviteterna utan de måste både krympas och expanderas som ett ”harmonikaprogram”, som vi brukar prata om i Danmark, fortsätter Brita.

Metoder hellre än rutiner

Men inget går av sig självt. Som lärare måste veta vad man gör. Det ska vara system i det hela och inte bara mynna ut i löst prat. Det är ett riktigt hantverk att skapa dialog som är anpassad till olika gruppers inriktning. Ofta kan det gå snabbt och vända på situationer mycket effektivt. Men det får aldrig bli rutin. Man ska akta sig för att gå på rutin, den är en lärares värsta fiende, anser Brita. Syftet är viktigt och grupparbeten kräver regler, annars utvecklas de lätt till kaos.
Läreriet är en konst, fortsätter Brita och så kommer vi in på ett litet stickspår om suggestopedi med rötter från Bulgarien och NLP (neurolingvistisk programmering) från USA. Båda är metoder för att på ett effektivt sätt att genom språklig automatisering lära sig talspråk. Detta a propå metoder och hur de kan motsvara deltagarnas förväntningar. Det är lätt att tankarna flyger iväg när man pratar med någon så kunnig och med så bred erfarenhet som Brita.

I Grundtvigs anda

Samtal som bygger på skillnader och likheter är helt i Grundtvigs anda. Alla människor är ju olika. Därför lär man genom samtal och av varandra.
Sedan kan samtalen ta olika form. Oftast blir de lärande samtalen bäst när man träffas ansikte mot ansikte. Det ger mer precision när man kan ser både mimik och kroppsspråk. Och man kan använda sig av rummet man befinner sig i genom att skapa olika situationer. Där kan man markera sitt förhållningssätt till varandra. Sitta ner och prata i grupp är ett sätt att ingjuta en känsla av jämbördighet och demokrati.
Övningar för att skapa samtal och dialog kräver god fantasi, anser Brita. Ofta är de bäst när de improviseras fram i all hast i trängt läge, när något samband behöver illustreras. De flesta lär sig bra av att situationer skapas. Det sker induktivt – sedan kan man ta itu med teorin. Som lärare gäller det att ändra situationen och det kan man göra både med kommunikation och agerande. Och av att sedan kopiera, korrigera och repetera.

Bejaka det positiva

Alla människor har både positiva och negativa sidor, framhåller Brita och än en gång betonar hon hur viktigt det är att man måste acceptera det som skiljer i människors uppfattningar. Men att sträva efter en interkulturell dialog om religion är lite naivt. Då kan det värsta komma fram, eftersom det handlar så mycket om känslor. Fördomarna lurar och snart kan man hamna i en rejäl fight. Då gäller det att appellera till humanism och demokratiska värden.
En intressant tankeövning hon brukar göra är att låta fyra grupper – en antas komma från polartrakterna, en från prärien, en från öknen och en från de bördiga områdena mellan Eufrat och Tigris – reflektera kring skillnader och likheter mellan olika religioner. De får också i uppgift att diskutera sig fram till vilken religion som skulle vara mest ändamålsenlig för just deras förutsättningar. Efter en halvtimme brukar de komma tillbaks och har då bl a enats om etiska regler som motsvarar kristendomen (en linjär religion som i princip ser döden som slutet på livet) för de rika områdena och andra religioner (cykliska – där någon form av pånyttfödelse är ett viktigt inslag) för de områden som är fattigare.
Det är ett mycket medvetet sätt att arbeta med frågor för att locka fram samtal och diskussion kring kulturella skillnader, som Brita utvecklat under årens lopp. Ju mer samtal, desto mer kan man skönja de tankemönster som styr oss. Det är bara genom att höra sig själv och andra kommunicera om dessa frågor som man tydligt kan se de mönster som styr vårt tänkande.