Ur utanförskapet skapas eget lärande

 

 

”Jag känner mig utanför men jag vill ändå inte ta del av det här systemet som vi lever i, det här gråa, metallfärgade råtthjulet som snurrar runt och runt och runt. Gipsansikten med slipsar. Jag lever, jag är ingen maskin. Min själ har färg”.
Orden är citat ur en av filmerna från det digitala historieberättarprojektet Gothenburg Shout! som drivs med stöd från Centrum för urbana studier, ett samarbete mellan Göteborgs universitet och den tekniska högskolan Chalmers. I projektet berättar privatpersoner historier i små filmer som läggs ut på hemsidan.
Sedan juni 2010 ligger Centrum för urbana studier i miljonprogramsförorten Hammarkullen i stadsdelen Angered. Där har en majoritet av invånarna annan bakgrund än etnisk svensk och där finns många sociala problem.
– Jag tycker att det är ett anständighetskrav att universitetet ska vara synligt på andra ställen än i innerstaden. På 1970-talet fanns en period då gamla mönster bröts och personer med föräldrar som inte var utbildade började läsa på universitetet, jag var själv en av dem. Sedan dess har mönstret ”böjts tillbaka” och det är allt svårare för grupper med annan bakgrund än den akademiska att ta sig till universitetet, säger centrets föreståndare Ove Sernhede som är professor vid Institutionen för socialt arbete.

Ta staden i besittning

Det är onsdagseftermiddag i februari när vi träffas på hans kontor som ligger på sjätte våningen i Folkets hus, beläget alldeles intill spårvagnshållplatsen och med utsikt över det för dagen ödsliga torget.
– Så fort det blir vår är folk ute på ett annat sätt. Då är det ljudanläggningar, hiphop och breakdance, säger Ove Sernhede.
– Med centret hoppas vi få igång en rörelse. Vi hoppas att det kan bli en plats där folk kan diskutera stadsutvecklingen: Vill vi ha en segregerad stad? Det är viktigt att få igång en dialog. Det betyder inte att vi vill ordna kurser som är anpassade till dem som bor här, men om de ska våga ta staden i besittning måste de veta att universitetet finns. Man ser ingen i burka på Avenyn (Göteborgs mest centrala gata, red anm) och går man av i Hjällbo (grannhållplats till Hammarkullen) ser man inte en enda svensk.
– En del har blivit oroade när jag berättat att vi flyttat hit och frågat: Har du skottsäker väst? Men som du ser blir man inte rånad så fort man kommer hit, säger Ove Sernhede.
På 1970- och 80-talen arbetade Ove Sernhede med projekt där kultur, framför allt rockmusik, användes som ett sätt att starta läroprocesser hos unga som inte hade klarat skolan men som hade andra resurser och använde andra språk än det verbala. Sedan dess har såväl samhället som skolan förändrats – skillnaderna mellan rika och fattiga områden har ökat lavinartat. De som bor i områden som Hammarkullen och har invandrarbakgrund har ofta dragit det kortaste strået.
I sitt kapitel ”Förorten och den nya folkbildningen” i antologin ”Den lärande staden” (Boréa, 2010) jämför Ove Sernhede arbetarrörelsens bildningstradition med unga hiphoppares arbete med att ”organisera och koordinera marginaliserade och utanför den politiska arenan stående grupper”.
Många av de unga i miljonprogrammens förorter har lämnat skolan utan godkända betyg bland annat eftersom de inte upplever att skolan beskriver deras verklighet. Dessutom ser de äldre syskon och kompisar som trots studier är arbetslösa. Detta har skapat ett utanförskap, men också en stark gemenskap inom den egna gruppen. De unga människor som Ove Sernhede har följt skapar egna informella lärandeprocesser. I ”Den lärande staden” berättar han om hiphopkollektivet Filthy Dozen Inc. som utöver sina spelningar bland annat har föreläst på fackförbund och bibliotek. Enrico, en av medlemmarna, säger: ”Vi kan ju inte ge några poäng eller betyg eller så, men vi kan ge hopp och visioner, vi kan ge folk ett mål, någonting att sträva efter. Det vi gör är att vi ger tillhörighet, folk behöver tillhörighet förstår du, man kan inte bara vara en blatte härifrån, då är man en nobody, det är ju det som de kriminella gängen också bygger på, man måste vara något och vi ger möjlighet till en annan tillhörighet”.
Ilajha, en annan medlem i kollektivet, talar om alla äldre människor i förorten som inte vet att de har rätt att ställa krav, att de har rättigheter – och att någon måste upplysa dem att de faktiskt har det.

Föreläsningar i Ipoden

Det digitala historieberättarprojektet Gothenburg Shout! som pågår nu, har en drivande kraft i Ismail Ishal som har gjort filmen ”Det var rena turen att jag överlevde”. Där berättar överlevaren Zygmunt Baum om sina upplevelser från ett koncentrationsläger.
– Det finns muslimska fundamentalister som förnekar förintelsen. Med det här vill man visa att man har en annan uppfattning, säger Ove Sernhede.
Massmedias bild av hiphop som konsumtionsförhärligande och sexistisk stämmer inte heller in på musiken som dessa killar och tjejer sysslar med, där finns i stället inslag av det som brukar kallas world music och en vilja att lära sig nya saker, menar Ove Sernhede.
– Man har sin Ipod full av filmer av föreläsningar från exempelvis Berkley-universitetet i Kalifornien, de handlar om ämnen som globalisering och tredje världen eller Svarta pantrarnas historia. Han och kompisarna tittar på föreläsningarna, diskuterar och lånar böcker på biblioteket för att lära sig mer, berättar Ove Sernhede.
Hiphopkollektiven är starkt mansdominerade, men det förekommer att tjejer deltar. En av de mer kända göteborgska hiphoptjejerna, Nabila Abdul Fattah, som nu flyttat till Stockholm, har också gjort sig känd som samhällsdebattör. Sernhede skriver i ”Alienation is my Nation” att många flickor helt enkelt ser ljusare på framtiden och satsar mer på skolan. Det är också vanligare att flickorna flyttar ifrån förorten där de vuxit upp. ”Den kollektiva identiteten som är så viktig för pojkarna är inte lika stark hos de flickor som jag har haft kontakt med”, skriver Sernhede.

Territoriell stigmatisering

Ove Sernhede använder det sociologiska begreppet ”territoriell stigmatisering” för att beskriva hur många av de unga i Angeredsförorterna upplever sin situation. De känner sig utestängda från det svenska samhället och även om de är svenska medborgare känner de sig inte som svenskar. Några beskriver ett neokolonialt förhållande där man ser sig själv som en del av tredje världen mitt i den första världen. De hålls inne i betongförorterna av en ”ockupationsmakt” bestående av socialarbetare, lärare, fritidsledare, bibliotekarier och andra som när arbetsdagen är slut tar sina dyra bilar och kör till Göteborgs innerstad där de bor. På kvällarna ersätts ockupationsmakten av väktare och polis.
Hur ska man då bryta detta utanförskap? Man måste börja se vilka resurser som finns här, menar Ove Sernhede.
– Många här håller regelbunden kontakt med andra delar av världen, de har grymma kontaktnät och talar flera språk. Jag har träffat folk här som talar engelska bättre än de flesta universitetsprofessorer. Och här finns så många med så mycket resurser. Flera personer är duktiga på datorer och på att konstruera spel. Sedan finns alla som har lång utbildning och erfarenhet från sina hemländer. Jag har träffat den förre chefen för Operan i Mogadishu och Yassir Arafats talskrivare för att nämna några. Vi sitter på en guldgruva här men orkar inte plocka upp den, säger Ove Sernhede.

Länkar:
Centrum för urbana studier: www.urban.gu.se
Göteborg Shout: http://gothenburgshout.wordpress.com

Litteratur:
AlieNation is my Nation av Ove Sernhede, Ordfront, 2007
Den lärande staden, red Mats Liedberg m fl, Boréa, 2010