Det er i år 50 år siden 1968, and so what, spør du. Året 1968 er – eller var? – symbolet på det siste ordentlige politiske opprøret av en viss bredde vi har hatt i Vest-Europa.

Jeg lærte at det å banke på ei dør, eller ringe på klokka, stikke innom, var en viktig kommunikasjonsform som det også var nødvendig å ha visse kjøreregler for. Ikke bli for lenge, si fra dersom det virkelig ikke passer. Men det skjedde innenfor trygge og kjente rammer. 

Blir man en medborgare på folkhögskolan? Så definierades det aningen retoriska och provokativa spörsmålet på Nordiska folkhögskolan i Kungälv, där ett stort antal aktiva från hela Norden hade samlats till vårkonferens.

Demokratiet må holdes ved liv. Som Gösta sier: Vi må holde dialogen levende. Hele tiden. Demokratiets kjerne er at vi forstår og aksepterer at alle mennesker har lik verdig og skal ha like rettigheter.

Det är alltså klart att vi kommer att behöva livslångt lärande för hela befolkningen. Men det livslånga lärandet kan inte vara likadant som nutida yrkesutbildning.

Et nytt ord dukket opp i Statsminister Erna Solbergs nyttårstale for 2016; hverdagsintegrering. Mediene og andre tok det raskt til seg. Det ble til og med kåret til årets nyord i 2016. Nå er vi mange som snakker om hverdagsintegrering. Men mener vi det samme?

Jag tror att ledan är det största bekymret av våra utbildningssystem. Tänk om att sitta i klassrummet från fem till sju timmar varje dag på nio år eller mera, kanske över sjutton år. Det har våra småbarn att vänta när de blir sju år och börjar skolplikt. Även ett livslångt fängelsestraff är kortare i Finland.

Förenklat, men förhoppningsvis inte missvisande, kan en NQF sägas vara ett verktyg för att organisera kvalifikationerna i ett kvalifikationssystem.

Vi kan vel godt si at tiden vi lever i for mange av oss er en overskuddstid? Vi har tid til å vurdere livet vårt; er vi pene nok, unge nok, synlige nok, populære nok, flinke nok; spørsmålene står i kø. Kanskje fordi vi ikke MÅ ut hver dag for å skaffe mat på bordet, eller måtte beskytte oss selv eller våre nærmeste mot overrumplende farer, så har vi tid til å lure på så mye ved vår eksistens.

Vi må alle i alle aldre være på nett. Det underlige er imidlertid at det offentlige overlater til det sivile samfunn å løse denne utfordringen.