När jag i hösten 2017 började skriva dessa bloggen i NVL:s hemmasidor, min första bloggs rubrik var ”Where is lifelong learning now when we really need it?”. Jag klagade över att den allmänna utbildningsdebatten i media hade försummat det livslånga lärandet, trotts att arbetslivets förändringar och accelererande digitalisering skulle kräva växande investering i höjning av arbetskraftens kunskap.

Finlands öde syns ha ordförandeskap i EU när beslut om europeiska utbildningsprogram fattas. Under

Det är synd att Emmanuel Macrons Europatal vid Sorbonne Universitet den 26 september 2017 är

Jag kastar bollen till vuxenutbildningsexperter: Hur kan vuxenutbildningen bäst stöda det livslånga lärandet att kämpa emot klimatvärmning och andra miljöhot?

Det är alltså klart att vi kommer att behöva livslångt lärande för hela befolkningen. Men det livslånga lärandet kan inte vara likadant som nutida yrkesutbildning.

Jag tror att ledan är det största bekymret av våra utbildningssystem. Tänk om att sitta i klassrummet från fem till sju timmar varje dag på nio år eller mera, kanske över sjutton år. Det har våra småbarn att vänta när de blir sju år och börjar skolplikt. Även ett livslångt fängelsestraff är kortare i Finland.

Egentligen skall lärandet vara som en upptäcktsresa, inte som en tillsatsbörda.

Egentligen menar de som talar om ’det livslånga lärandet’ vanligen inte alls ’lärandet’ utan utbildning för vuxna.

‘Lifelong learning’ became fashionable in Finnish education policy discourse after the European Year of Lifelong Learning.