Coronaviruset och alla begränsningar och skyddsåtgärder har erövrat nästan allt utrymme överallt i Europa.

Et begrep som kommer til å henge ved oss i lang, lang tid er “I coronaens tid”. Hvor lenge denne tiden vil vare vet bare ettertiden.

Tv-nytt överraskade mig några dagar sen. Nyhetsredaktören berättade att OECD klandrar Finland för försummelse av vuxenutbildning. Det var en överraskning, eftersom jag och många andra har blivit vana vid att OECD lovprisar finsk utbildning i sina utbildningsrapporter.

“You need to break it down! Bit by bit! Piece by piece! Listen to the dialogue!” Det engelsksprogede udsagn kommer fra min yogainstruktør (ja, fik jeg lige nævnt, at jeg går til yoga?), som på disciplinerende vis pisker yogiske sandheder i californisk indpakning ind i alle deltagernes sind, mens vi alle udmattede og pressede står fanget i en ”standing separate leg head to knee” position.

Jeg har vært pc og internettbruker i et langt, voksent liv. Vært med fra begynnelsen, liksom. Jeg sier ikke EDB-maskin – for å si det sånn, jeg henger med. Kunnskap og utdanning er tross alt min profesjon.

En gang mumlet en norsk statsminister i skuffelsen over valgresultatet at han ønsket seg et annet folk.

Ännu några veckor kvar, och Finlands EU-ordförandeskap är slut. Utbildningsrådet, det viktigaste mötet för mitt ministerium, är redan historia, det anordnades på fredag den åttonde november i Bryssel.

I disse tider diskuterer vi, hvor forandringen til ”the great green turn” skal komme fra. Er det individet, der gennem daglige bæredygtige valg skal levere på mål om en bæredygtig fremtid, eller må vi vente på store politiske reguleringer af vores adfærd ift. forbrug af fødevarer, transport og energiforsyning?

Jeg har vært på studiebesøk til Island. Landet med det kalde ordet «is» i navnet sitt varmer sjel og sinn på flere måter.

Det kunne vært fristende å skrive; det går en strøm av forventningsfulle mennesker i sine peneste klær til valgurnene for å signer demokratiet i dag. Men det er nok ikke helt sant. I NRKs morgenprogram ville de gjerne vite om folk fortsatt synes det er høytid over en valgdag. Så reporteren spurte: Hva skal du ha på deg når du stemmer? Klær, var det selvfølgelige svaret, med en undertone av forundring over spørsmålet.