De minsta behöver varandra

 

 

Dragsfjärds arbetarinstitut – Dragsfärdin työväenopisto hade under sitt senaste verksamhetsår ca 700 elever. En del av dem bor på någon av det tjugotal bebodda öar som hör till kommunen. Att verka i en liten kommun med ett befolkningsunderlag på ca 3300 personer, varav en del saknar fast vägförbindelse, ställer alldeles speciella krav på ett institut som i princip ska kunna betjäna alla vuxna i en kommun.
– Det kan handla om allt från människorelationer till att installera en digitalbox. Det är ju inte bara frågan om att ha det lite småmysigt tillsammans utan vår uppgift är också att lära ut medborgarfärdigheter, i synnerhet till dem som bor i periferin, för det är ett krävande samhälle som vi lever i.
Man kan säga att möjligheterna att erbjuda öborna kurser har blivit både bättre och sämre under de år som Cygnel varit arbisrektor.
– Den nya tekniken med datorstödd undervisning och videokonferenser är en välsignelse, men den får aldrig bli ett självändamål utan bara ett hjälpmedel.
Cygnel är själv en pionjär när det gäller studier på distans; redan i början på 80-talet ordnade hennes institut utbildning för regionens fiskare med hjälp av telematik, vilket möjliggjordes av att ortens stora stålindustri hade ett kabel-tv-nät. I dag är det spanska som undervisas på distans på Hitislandet, som är den största bebodda ön med över 200 invånare.
– Bilden kommer via telefonlinjen, en teknik som även den är gammalmodig i dag.
Pirkko Cygnel påpekar att distansundervisning, som kräver sin egen pedagogik och didaktik, passar för glesbygdsområden som Lappland och skärgården, men också där borde elever och lärare ha möjlighet att träffa varandra på riktigt åtminstone någon enstaka gång. Det kvarstående och allt växande problemet är just att kunna locka lärare till glesbygden. Problemen är vanligtvis av praktisk karaktär.
– Om en lärare ska åka ut till Hitis och hålla två lektioner tar det i praktiken en hel dag. Resan kan bli tre gånger så lång som lektionerna. Det är bland annat orsaken till att vi inte har några gymnastiktimmar där just nu.
Det positiva är att kurserna som hålls längst ut ofta har lika många deltagare som de som hålls i centrum och att tacksamheten är stor.
– Vi får i allmänhet väldigt fin feedback, säger Pirkko Cygnel.

Dags för större institut

Trots att det finns vissa fördelar med ett litet institut är de väldigt små jämfört med svårigheterna och Pirkko Cygnel anser att väggen nu definitivt har kommit emot.
– Jag vill gärna tro på att litet är vackert, men om servicen lider måste vi göra något. Vi måste ju utvecklas och hålla våra kurser up-to-date.
Pirkko Cygnel, som går i pension vid årsskiftet, tycker att det vettigaste vore att på ett administrativt plan slå ihop institutet med Kimitobygdens medborgarinstitut, som servar de två övriga kommunerna på Kimitoön med totalt ca 7 600 invånare. Fysiskt skulle Dragsfjärds arbis finnas på sin gamla plats.
– Nu har vi en rektor och en massa timlärare och då är det väldigt svårt att binda någon lärare närmare till institutet och kanske ålägga den personen även andra uppgifter. Då uppstår en situation som innebär att både lärare, föreläsare och elever upplever arbis som en hobby.
I grund och botten är det förstås finansieringen det hänger på och signalerna från statsmaktens sida är tydliga; man förespråkar s.k. regioninstitut och triangellösningar och i synnerhet på finskt håll är det redan många institut som har gått samman till riktigt stora enheter.
– I dag finns det bara sju institut av 248 som är mindre än vi, för en tid sedan fanns det mellan 20 och 30.
Enligt Cygnel är det också bara en tidsfråga när man blir tvungen att söka finansiering utifrån och då kommer det att handla enbart om stora enheter. Hon tror att ett litet arbetar- eller medborgarinstitut kan överleva om det nöjer sig med de alltid lika populära hobbykurserna, men om ett institut verkligen tar sitt uppdrag på allvar gäller det bl.a. att kunna erbjuda fortbildning för olika yrkesgrupper och för att det ska lyckas måste underlaget vara tillräckligt stort.
Medborgarinflytande och aktiv medborgarkunskap har blivit något av mantras för vuxenutbildningen i dag och Pirkko Cygnel är i princip glad över att gamla vuxenutbildningsideal väcks till liv igen, men hon tycker att förslagen som kommer uppifrån inte alltid verkar så realistiska.
– På 1940-talet då vårt institut grundades kom det massor med folk för att diskutera och säga sin åsikt. Man debatterade vilt och häftigt, men i dag intresserar inte ”världsförbättrarkurser” på samma sätt. Man måste behandla de stora frågorna på ett mera konkret sätt, och visa vilken nytta folk har av något.
Till exempel miljövård intresserar om det handlar om kompostering och den ekonomiska nytta man kan ha av den. Åldringsvården intresserar allt mera eftersom det är allt flera som har närstående med demens.
– De stora linjerna är ofta teoretiska skrivbordsprodukter utan någon förankring i livet på landsbygden.