Kära läsare

 
Clara Henriksdotter Clara Henriksdotter

Tanken på en jämlik värld är både gammal och vacker. Idén om att det är utbildning och upplysning som kan skapa jämlikhet är också gammal. Och god. Den tjeckiske pedagogen och biskopen Johan Amos Comenius (som under en lång tid verkade vid drottning Kristinas hov) deklarerade redan på 1600-talet: ”Vill man ha en allmän undervisning i allt mänskligt och för alla människor, så bör alla gå en och samma väg för att väcka och uppmuntra varandra. Skall alla lära samma dygder, lära sig anspråkslöshet, enighet och samvetsgrannhet, så får man inte skilja människor från varandra efter stånd eller klasser”. Med sina krav på folkupplysning lade Comenius grunden för en skola med allmänbildningen som uppgift och jämlikheten som princip.

I våra nordiska demokratier har vi kommit en lång bit på den väg som leder till jämlikhet, inte minst tack vare vår grundskola och våra utmärkta vuxenutbildningssystem. Om vi till exempel tar en titt på den finländska lagstiftningen ser det också utmärkt ut. Grundlagen säger bland annat följande om kulturella rättigheter: ”Det allmänna skall, enligt vad som närmare bestäms genom lag, säkerställa lika möjligheter för var och en att oavsett medellöshet enligt sin förmåga och sina särskilda behov få även annan än grundläggande utbildning samt utveckla sig själv”.

I de nordiska länderna är vi alla rörande överens om att det är jämlikhet vi behöver och vill ha inom alla områden. Men hur är det i praktiken?

Artiklarna i detta nummer av DialogWeb visar att det finns en del att göra innan målet är nått på riktigt, innan ordet blir kött.

Vi får bland annat läsa att arabiskan (och andra invandrarspråk) är lågstatusspråk i Danmark trots att allt flera sektorer i samhället efterlyser arbetskraft som talar arabiska. Det statliga stödet till hemspråksundervisningen i folkskolan har dragits in med bland annat den påföljden att personer med arabiska som modersmål måste börja från noll om de väljer att studera arabiska vid ett universitet. Det finländska öppna universitetet, unikt i sitt slag, är öppet för den som har råd och tillräckliga språkkunskaper och det väntar fortfarande på att män och äldre ska knacka på dörren. En svensk studie av situationen för vuxna funktionshindrades lärande i landet visar att kommunernas neddragningar av komvux verksamhet lett till nedrustning totalt sett och utbudet för vuxna med funktionsnedsättning har följt samma trend. Rapporten visar att det finns stora brister i kommunernas uppföljning, utvärdering och långsiktiga planering. Några kommuner säger t.o.m. att de inte har råd att satsa på studerande med funktionshinder eftersom de är alltför kostnadskrävande. Ingen kommun talar om att man strävar efter ett inkluderande arbetssätt utan tendensen tycks vara den motsatta, dvs. segregering och skapande av särskilda grupper.

Kampen är med andra ord allt annat än över och det verkar som om det vore klokast att följa den vuxendöve Anders Viottis råd: envishet ger jämlikhet.

Ansvarig redaktör för detta nummer: Clara Henriksdotter, cpuranen@abo.fi