Konsten att bli kulturentreprenör

 

Konst är en växande sektor inom näringslivet på Gotland. På senare år har antalet konstnärer som också är företagare ökat markant, men villkoren för en konstnärlig företagare skiljer sig från företagare inom andra branscher. DialogWeb har talat med utbildare, rådgivare och en konstentreprenör i Visby.

 
Marja Beckman Peter Lindberg och Magnus Larsson från Almi i Peter Lindbergs ateljé i Visby.

På medeltiden var Visby på Gotland en blomstrande handelsstad. Staden var medlem i Hansan, det tyska handelsmonopolförbundet, och de gamla packhusen var fulla av varor som köptes och såldes. Flera hundra år senare är Visby fortfarande en stad med många småföretagare. Det är också en stad som lockar konstnärer. Konsthantverken är en viktig del av Gotlands profil, få turister missar att slinka in i någon av de små butikerna som säljer lokalt hantverk. 
– Konsten är jätteviktig för Gotlands identitet. När politikerna gör rundvandringar under Almedalsveckan är konsthantverksbutikerna alltid en av deras hållpunkter. Det är en växande bransch, men samtidigt är det svårt att få lönsamhet i den. Om man räknar ut vad varje kruka kostar att tillverka blir de väldigt dyra, säger Pernilla Solander på Komvux Gotland.
Den borgerliga alliansen som styr Sverige sedan 2006 har satsat stort på entreprenöriellt lärande i skolan. Det handlar delvis om att lära sig företagande, men också om att lära sig att klara sig på en ombytlig arbetsmarknad och likt entreprenörer ha möjlighet att hitta lösningar och anpassa sig till marknadens svängningar.
Alliansen har också satsat mycket på att få konstnärer att bli entreprenörer. Tidigare var det vanligt att till exempel skådespelare och musiker tog ut a-kassa mellan jobben, men med en kraftigt höjd a-kasseavgift har ändrat villkoren. Enligt en granskning gjord av radioprogrammet Kaliber nästan fördubblades antalet kulturutövare med f-skattsedel mellan 2007 och 2012. 
– Jag har talat med studenter som går konstutbildning på folkhögskola, de säger att de vill bli företagare för att kunna utöva sin konst. Det finns ju inga vanliga fotografjobb, bara uppdrag som kräver f-skatt, säger Magnus Larsson som arbetar på Almi, ett statligt ägt företag som ger rådgivning och stöd till företagare. Han höll bland annat i projektet KKN (Kulturella näringar och konsthantverk) på Gotland. 
– Vi besökte bland annat eftergymnasiala konstutbildningar och höll seminarier om företagande. Det var en rätt lång resa för att bli ”ofarliga”. Utifrån detta kan vi dra några tydliga slutsatser, och den absolut viktigaste är att konstnärer till skillnad från andra yrkesområden måste förhålla sig till sin konstnärliga integritet. Antingen använder de sin konstnärliga begåvning utifrån förutsättningen att ”någon upptäcker mig” eller så arbetar de efterfrågestyrt och blir Art Director på en reklambyrå eller kläddesigner. Det finns en tydlig skiljelinje där: Är jag beredd att anpassa mig till marknaden eller inte? Det finns inget rätt eller fel i hur man väljer, men man måste ta ställning och inse att valet får konsekvenser.

Omställningstid

Det där med att bli ofarlig säger mycket om den omställningstid vi lever i. Gränsen mellan att ”sälja ut” sin trovärdighet och att vara en smart entreprenör är hårfin. DialogWeb följde med Magnus Larsson hem till Peter Lindberg, en självlärd konstentreprenör som har hittat flera sätt att kombinera skapande med företagande. Peter Lindbergs ateljé ligger i ett gårdshus som han har ägnat mycket tid och resurser åt att renovera. Ateljén fungerar också som utbildningslokal och ”showroom” för såväl företagsevents som privatpersoner som vill hyra in sig och måla under handledning av Peter. Han berättar att han kvällen innan var på konferens hos organisationen Företagarna där han nyligen blev invald i den lokala styrelsen.
– Jag är en urusel affärsman och en okej konstnär, men de här två olika sakerna tillsammans funkar. Jag har gått in i projekt som skulle ha varit helt omöjliga om jag var en ren affärsman, jag har inte riktigt satt en budget, säger Peter Lindberg och berättar om ett ”strandprojekt” som just påbörjats nu när vårsolen visar sig på Gotland.
– Som konstnär tar man det första idiotiska steget, jag drivs av en god vilja att det jag får vara med om vill jag att alla andra också ska vara med om. Sedan kopplas eventföretag och sponsorer in, säger Peter Lindberg, som vidgar begreppet konstnär:
– Är konstnären bara en vindrickande knepig individ som bara jobbar med inre frågor? En sådan kan jag också vara, men jag är också bra på att nätverka och möta folk. När jag satt på ett kafé började jag prata med ägarna om att bygga en lekplats med vattenlek dit barnen kunde gå medan föräldrarna kunde fika klart. Jag ritade ett förslag och efter ett tag betalade de mig för att bygga lekplatsen.
– Du är inte den där folkskygga konstnärstypen, konstaterar Magnus Larsson.
– Nej, men jag kan backa undan när jag behöver skapa, säger Peter Lindberg som flyttade till Gotland från Stockholm för snart fem år sedan. 
Tack vare hustruns fasta anställning som ekonom har det funnits en ekonomisk grundtrygghet eftersom Peter inte kan lita på att han drar in pengar till familjen varje månad.
– I och med den tryggheten har jag kunnat sätta igång projekt som sedan har genererat inkomst. Den där dörren köpte jag när jag hade sålt en målning. Jag måste ofta sälja något för att köpa nytt.
Han säger att en av hans styrkor är att han tycker om att träffa människor och skapa nätverk. 

”Det är inte konstigt att konstnärer är den lägst betalda yrkesgruppen, vi gör allt för att synas. En organisation ringde nyligen och ville att jag skulle arbeta vid ett event. När jag berättade vad det kostade sa de att de inte kunde betala något. Det var väldigt skönt att kunna säga nej.”


– Det är en fördel att vara med i många organisationer och att vara nyfiken på människor. Jag kan börja dagen med att besöka långtidssjukskrivna barn, sedan ha lunchmöte på Rotary och avsluta kvällen med ett event i ateljén, säger Peter Lindberg.
Att träffa företagare har sina för- och nackdelar. Ibland blir Peter det ”pittoreska inslaget” bland människor i kostym. 
– De är väldigt glada när jag kommer dit, det bjuds på middag och allt möjligt. Man blir presenterad som ”det här är konstnären jag pratade om!”. Blir det senare affärssamtal vill den eventuella kunden helst se att man gör jobbet gratis som en del i marknadsföringen. Det är inte konstigt att konstnärer är den lägst betalda yrkesgruppen, vi gör allt för att synas. En organisation ringde nyligen och ville att jag skulle arbeta vid ett event. När jag berättade vad det kostade sa de att de inte kunde betala något. Det var väldigt skönt att kunna säga nej. 
En rolig jämförelse: en hantverkare gör ett arbete och blir bjuden på mat och får träffa alla på middagen… Tror inte att jobbet skulle bli gjort. Konstnären ska dessutom leverera en produkt som ska hålla i ett halvt millennium för inga pengar alls, säger Peter och tillägger:
– Det låter som jag är bitter men det här är bara som det ser ut och jag vill inte göra något annat. Många frågar om jag kan leva på konsten och svaret är: Jag skulle inte kunna leva utan den!

Lång arbetsprocess

För den som inte är insatt kan det vara svårt att förstå hur mycket tid och kraft ett bra konstnärligt projekt tar. Peter gjorde till exempel en speciell cykel som ett brödföretag hade för att locka till uppmärksamhet till Almedalsveckan. Åt organisationen Ledarna har han gjort en ”idé- och kunskapssamlarapparat”.
– Ett tvåtimmars event kan kräva en två–tre månaders tankeprocess, och när jag är inne i den processen blir jag seg, glömmer att låsa bilen. Jag är inte speciellt trevlig när jag tänker ut de här grejerna. Jag glömmer nästan mina barn, säger Peter.
Under småbarnsåren tog han den största delen av ansvaret för lämning och hämtning eftersom hustrun arbetade på heltid. Nu tar han ibland med de två döttrarna i ateljén.
– Jag hade kurs med min äldsta dotter och hennes kompis, då kunde jag också måla, men helt plötsligt vill de ha hjälp, det är inte så lätt att koncentrera sig, säger han.
Peter Lindberg har inte gått någon högskoleutbildning inom konst. Företagandet ligger däremot i släkten – såväl hans föräldrar som hans bror har egna verksamheter inom andra branscher. 
– Om vi gjorde en bra affär och gick med vinst kunde vi köpa en ny bil, inte annars, säger han.
KRO, Konstnärernas riksorganisation, ställer höga krav på sina medlemmar. Traditionellt sett har en högskoleutbildning varit mer eller mindre obligatorisk för att bli medlem i organisationen. Mycket handlar om att ha ”cred” hos kollegor och makthavare inom konstvärlden.
– Cred är ett intressant fenomen. På ett sätt kan man dra paralleller till varumärken, även om det där inte är kollegorna som bedömer, säger Peter Lindberg som inte är medlem i KRO men som nu möjligen har tillräckligt med arbetslivserfarenhet och cred för att ansöka.
Att även en etablerad konstskola som Konstfack i Stockholm numera anordnar en kurs i konst och entreprenörskap kan vara ett tecken på att entreprenörskap inte längre anses lika ”farligt”.
Däremot kvarstår frågan hur konstnärerna ska överleva ekonomiskt. I maj kom en rapport från KRO som visade att 64 procent av Sveriges konstnärer har en taxerad månadsinkomst som ligger en bra bit under existensminimum. Ett av KRO:s förslag är att trygghetssystemen ses över eftersom de inte är anpassade till kulturskapares villkor. 
En förutsättning för konstentreprenörskap är, som Peter säger, också att uppdragsgivarna slutar se konstnärer som pittoreska inslag som blir glada över en middag och chansen att visa upp sig, utan ser dem som vilken annan företagare som helst som utför en tjänst.


Länkar

Almi
Peter Lindberg Art
Läs mer om KRO:s rapport

2014_16a_900  ”Många frågar om jag kan leva på konsten och svaret är: Jag skulle inte kunna leva utan den!” säger konstentreprenören Peter Lindberg.