Skärgårdskvinnor i öppet nätverk

 

 

Det började i ett kök på en bondgård i Lappo, en av Ålands många öar. Två kvinnor, sociologen Marlene Öhberg och bondvärdinnan och poeten Helli Forsberg, bestämde sig för att ordna ett seminarium för skärgårdskvinnor. Det första seminariet hölls i september 1986 på Björkö i Åland med deltagare från Stockholms, Åbolands och Ålands skärgårdar och inbjudna experter som tillsammans bl.a. sökte ett svar på frågan ”Varför finns det bara 70 kvinnor per 100 män i skärgården och varför saknas speciellt unga kvinnor?”
Då föddes ett nätverk av skärgårdskvinnor som nu har fungerat i över 20 år. Seminarier ordnas varje år i september turvis i de olika skärgårdarna. För fyra år sedan utvidgades nätverket till Estland då seminariet ordnades i Hapsal och på Ormsö, tidigare svenskbygder i Estland. Helena Laurén (f.d. Johansson), som var en av arrangörerna berättar att seminariet för många innebar den första bekantskapen med Estlands skärgård och estlandssvenskarnas historia.
- Ny kunskap och nya kontakter och impulser togs hem i bagaget. Nya vägar för samarbete mellan de fyra skärgårdarna öppnades.
Marjatta Isaksson från Åland, som varit med på de flesta av seminarierna, berättar att seminariernas syfte är att göra livet lättare för skärgårdskvinnorna, att höja medvetenheten, peka på nya utkomstmöjligheter och öka trivseln. ”Utan kvinnor dör skärgården” är en devis som hon vill lyfta fram.
”Det första seminariet var så lyckat och stämningen så varm, att man ville träffas på nytt. Och så har det rullat på år efter år, alltid på frivillig grund. Det mest intressanta har varit att lära känna nya öar, nya kvinnor och nya levnadsbetingelser”, skriver Marjatta Isaksson i seminarierapporten från år 2002.

Behov och lust är motor

Många kvinnor berättar att de lever länge på den livskraft som detta årligen återkommande kvinnoseminarium ger dem. Att det hela sker på frivillig grund med ett icke formellt nätverk av kvinnor är anmärkningsvärt och kanske hemligheten bakom succén. Det finns ingen paraplyorganisation, ingen tungrodd byråkrati och en minimal ekonomi. På det årliga seminariet åtar sig en grupp kvinnor frivilligt att ordna följande års seminarium. Oftast handlar det om en liten grupp kvinnor på 3-5 personer från en ö eller liten skärgårdskommun. Deras arbete går bl.a. ut på att ordna finansiering, t.ex. via privata fonder, att hitta på ett aktuellt tema och få tag på föresläsare (som är både billiga och bra), att hitta en lämplig plats med möjlighet att inkvartera ca 70 kvinnor. Nordiska ministerrådets skärgårdssamarbete står för finansieringen av den tryckta seminarierapporten som ges ut varje år.

Att lära av varandra

Hösten 2007 ordnas seminariet för andra gången i svenskbygderna Ormsö, Hapsal och Nuckö (på estniska Vormsi, Haapsalu, Noarootsi) i Estland, nu med temat kvinnan och hennes hälsa. Ene Sarapuu, som är en av de sex arrangerande kvinnorna, berättar att nätverket gör det möjligt för skärgårdskvinnorna i de olika regionerna att tillsammans lösa problem som är gemensamma.
- Man lär sig av andras framsteg och fel. Genom diskussioner hittar man bättre lösningar och eftersom seminarierna hålls på olika platser får man se och uppleva olika förhållanden. Det är alltid kul att träffas igen och höra vad de andra sysslat med under det gångna året, t.ex. bytt yrke, arbetsplats eller flyttat.
Helena Laurén från Pargas i Finland uttrycker saken så här:
- Under dessa drygt tjugo år har många vänskapsband knutits, erfarenheter utbytts, gränsöverskridande kontakter skapats, bl.a. skolor och lärare emellan, och många givande diskussioner förts. På varje seminarium har olika platser blivit bekanta för oss. Traditioner har jämförts och vi känner en samhörighet mellan skärgårdarna. Vi har alltid lärt oss något nytt. Vi har stimulerats både andligt och kulturellt!

Mera om skärgårdskvinnoseminarierna 2003, 2005 och 2006:
www.skargardens-rc.nu/
www.sjovagar.org/verksamhet/verksamhet.htm