Smalt utbud för invandrare

 

 

Olga är gift med en ukrainare, men själv född i Karelen på ryska sidan. Eftersom hennes far talade finska var språket inte helt obekant för henne när hon kom till sitt nya hemland, men i praktiken började hon från noll när hon gick på en kurs i finska för invandrare.
– Jag måste börja med att lära mig alfabetet, men det kändes inte så svårt för jag hade ju ändå hört finska talas i min barndom och sett butiksskyltar på finska i min hemstad Petroskoi.
Att lära sig finska kändes inte omöjligt för Olga, men visst var det mödosamt att med ordboken i ena handen dag efter dag, sju timmar om dagen, upprepa ord och uttryck. Grammatiken kändes speciellt svår.
– Till all lycka fanns det några äldre ester med på samma kurs som kunde praktisk finska och som kunde hjälpa mig.
För tillfället håller Olga Nerman på och utbildar sig till tolk som assisterar personer som behöver hjälp t.ex. vid myndighetskontakt. Det är redan den femte vuxenutbildningskursen hon deltar i och det tycker hon känns lite för mycket.

Examen behövs

– Det är en examen man behöver för att få ett fast jobb i det här landet, inte en massa kursintyg. Men för en invandrare är det inte så lätt. Vi kommer in på kurser för städare och närvårdare och hotell- och restaurangbranschen håller på att öppna sig för oss, men resten är reserverat för finländare.
När Olga räknar ihop alla de praktikperioder som ingått i de olika kurserna kommer hon upp till sammanlagt ett år. Trots denna kontakt med det finska arbetslivet säger hon sig känna till finsk kultur väldigt dåligt.
– Om jag ska vara ärlig vet jag nästan ingenting om finsk kultur.
När Olga bodde en period i S:t Petersburg jobbade hon som bokförare och den typens arbete skulle hon gärna göra i det nya hemlandet, men hon kom inte in på den utbildningen. Hon har utbildat sig till städare i Finland och är stolt över sin yrkeskunskap som bl.a. handlar om att känna till olika material och använda maskiner.
– Jag är inte rädd, jag kan allting och jag fick jobb som städare, men sade självmant upp mig efter en tid. Jag klarade inte av de trakasserier jag som utlänning utsattes för på min arbetsplats.
Olga är nu 43 och rädd för att hon hittade tolkutbildningen för sent.
– Den startade redan 1999 och jag är rädd för att det redan finns väldigt många tolkar med ryska som modersmål. Men jag vill inte gå hemma, jag vill gå på jobb. Å andra sidan har jag tänkt att om jag inte klarar av tolkexamen eller inte får jobb har jag i alla fall lärt mig mycket nytt.