Utländska interner i infoskugga

 

 

Westrheim påpekar att de 62 intervjuade internerna (av vilka bara tre var kvinnor) sade ungefär samma sak som interner med nordisk bakgrund skulle ha gjort och hon konstaterar att det också är viktigt att titta på hela bilden, bakom etnisk bakgrund och gränser.
Arbetet lades upp så att man i varje nordiskt land intervjuade en specifik etnisk grupp: polacker i Island, ryssar i Finland, irakier i Norge, somalier i Danmark och serber i Sverige.
Norge har största andelen, 31,5 proc., interner med utländskt medborgarskap, medan Island och Finland har de lägsta talen räknade som andelar av hela befolkningen.
Kariane Westrheim påminner också om att trots att den nationella lagstiftningen om fängelseutbildning kan vara både bristfällig och olika är det viktigt att komma ihåg att de nordiska länderna har skrivit under flera internationella konventioner som statuerar alla personers rätt till utbildning.

Okända rättigheter

De etniska grupperna (som i undersökningen även inbördes kunde vara etniskt heterogena) kan förstås inte dras över samma kam, men gällande önskningar och mål hade de mycket gemensamt med interner överlag: utbildning och praktik som leder till ett jobb har första prioritet, IT, språkkurser och kompletterande studier lockar och morötterna består av meningsfull sysselsättning i fängelset, att kunna ta hand om familj och barn och att kunna få ett jobb i framtiden.
– Det som ofta gör utlänningars situation mycket svårare är att de inte är tillräckligt medvetna om sina rättigheter att få utbildning och att det råder brist på information på deras eget språk. Medan de väntar på sin dom får de praktiskt taget ingen information alls så informationen måste få mera plats, säger Kariane Westrheim bestämt.
De flesta kan inte heller dokumentera sin utbildning (endast tre av de sjutton irakierna kunde det) eftersom de i allmänhet inte kan åka tillbaka till sitt land eller har tappat sina dokument.
– Därför är det allra viktigast att personer med utländsk bakgrund får ett papper i hand som visar vad de kan och som även ställer dem i relation till landets läroplan. Respekt och uppskattning behövs, säger docent Westrheim.

Också språkresurs

Ett annat problem är att det finns för få utbildningsprogram i fängelserna och (igen) alltför bristfällig information om dem som finns, men Kariane Westrheim påminner samtidigt om att de utländska fångarna ofta har kunskaper som vi nordbor inte förstår oss på.
– Många av dem talar många språk förutom sitt modersmål, men vi ser inte det som en kompetens eftersom vi inte använder de språken, endast engelskan räknas. Det här är ett misstag, en brist, det är viktigt att ge uppskattning.
Många interner lär sig engelska av andra fångar i fängelset och många interner är verbala.
– De har oftast lättare att uttrycka sig i tal än i skrift, vilket kan göra det mycket svårt att till exempel fylla i en enkel blankett. Detta i sin tur leder till att de marginaliseras i den demokratiska processen.