Vi måste prata om rättvisa mellan generationerna

 

 

Osku Pajamäki medger genast i början av boken Perintö vai perintä (på svenska ung. Arv eller inkassering) att han är trött på termen ”de stora åldersklasserna”, men en genomläsning av boken visar att ämnet engagerar starkt fortsättningsvis. Hans vilja att kämpa för en rättvisare fördelning av arbete och resurser mellan de äldre och de yngre, som han kallar de tysta generationerna, har inte avtagit. Och det behövs väckarklockor av hans kaliber: Finland är ett land där befolkningen åldras snabbast i världen, dvs. allt färre unga har ansvar för allt flera äldre.
”Den unga generationen, som betalar statsskulden, en femfaldig pensionsskuld och stigande vårdkostnader får nu som tack korttidsarbeten, allt högre pensionsavgifter och ett krympande pensionsskydd för egen del. Kan man faktiskt inte garantera denna generation rätten till ett fast heldagsjobb med hjälp av andra former av anställningsförhållanden”, frågar sig Pajamäki.
De strukturer som byggdes upp under en tid då landet var proppfullt med folk i arbetsför ålder fungerar inte längre i denna nya situation.
”Om vi vill betala pensionerna och ens räntor på lånen, sköta våra barn och åldringar, måste vi fundera på helt nya lösningar”, skriver Pajamäki i sin både polemiska och humoristiska bok.
Hittills har de stora frågorna alltid skjutits upp för kommande generationer att lösa, men det vill Pajamäki inte längre vara med om. Till raden av stora frågor som de äldre generationerna vill skjuta på framtiden kan vi ytterligare lägga ett stort problem: klimathotet.

Gemensamt ansvar

Pajamäki betonar att det handlar om rättvisa och han diskuterar begreppet utgående från filosofen John Rawls rättviseteori. Han vill absolut inte utpeka någon enskild skyldig till de problem han presenterar i boken, men ”det är vars och ens skyldighet att delta i att reda upp det som skett. Det är det som kallas gemensamt ansvar”, skriver Pajamäki.
För att gå i botten med generationsproblematiken intervjuar Pajamäki i sin bok personer som är kända som stora tänkare och experter på olika områden, bland annat Finlands nuvarande president Sauli Niinistö, som svarar på frågor kring statsskulden och finanskrisen och hur den yngre generationen ska klara av den.
Via expertintervjuerna slår Pajamäki hål på flera myter (också sina egna), bland annat den att antalet personer med korttidsjobb har ökat dramatiskt efter 1990-talets recession. Så är inte fallet, men de som nu har korttidsjobb är mera högljudda. Men det oaktat är de många i Finland: nästan 20 procent av hela befolkningen har korttidsjobb och av dem är nästan 90 procent 15-44-åringar. Dessutom har många deltidsjobb på grund av att inget annat erbjuds.
”Det är fakta som man kan godkänna som bas för diskussionen, men svårare blir det om man påstår att man i en korttidsjobbsekonomi inte uppnår rättvisa mellan generationerna. Ännu svårare blir det att diskutera om man säger att det med inkomsterna från korttidsjobb är omöjligt att betala de stora årsklassernas (de som är födda mellan 1945 och 1950) pensioner. Eller att de som ska betala dem måste jobba tills de är 70 och trots det kommer deras pensioner att stanna vid bara 30-40 procent av medellönen.”

Vill inte lyssna

Pajamäki påpekar att medelåldern på dem som går i pension i dag är enligt prognoserna 60,4 år och pensionerna i medeltal 66 procent av nettoinkomsten för personer i aktiv ålder.
”I det här skedet slår de stora åldersklasserna och deras kumpaner i allmänhet dövörat till. Man börjar våldsamt försvara sitt eget revir och varje tillstymmelse till diskussionskontakt avbryts. En seriös diskussion mellan generationerna tycks vara ett hot, inte en möjlighet.”
Pudelns kärna är enligt Pajamäki okunskap: ”För att nå hållbara lösningar måste sakerna vara allmänt kända för då dras mattan undan populismen. ”
Enligt Pajamäki (som citerar kollegan Tommi Uschanov) är den största orsaken till brist på utveckling i samhället människornas okunskap.
”Meningen med denna bok är också att öppna upp för det stora generationsbedrägeriet genom att skriva om det. Det är svårare att bedra om folk vet om att man gör det.”

Generationsledighet en utopi?

I slutet av sin bok serverar Pajamäki en lång lista med åtgärder, det han kallar ett generationskontrakt, som skulle kunna lösa den svåra situationen. Allra sist kommer han med ett rätt överraskande förslag som han kallar generationslöfte. Han utgår från år 2030 då han själv närmar sig pensionsåldern och då förhållandet mellan dem som ska vårda och vårdas är som skevast. Det är då som dagens unga som i stället för fasta jobb erbjuds praktikantplatser och de som ännu sitter på skolbänken ansvarar för allting. Det är en ekvation som inte går ihop om inte de får hjälp redan nu, menar Pajamäki. Hans generationslöfte går ut på att alla redan från början av sin yrkeskarriär får fyra månader ledigt vart femte år för att de överhuvudtaget ska klara av sin arbetsbörda och sitt samhälleliga ansvar.
”Det är Generationsledighet, som de får använda enligt egna preferenser och som de både behöver och förtjänar. Jag vet redan att tanken uppfattas vara både utopistisk och omöjlig, på samma sätt som man en gång i tiden uppfattade åtta timmars arbetsdag eller 40 timmars arbetsvecka. Jag sätter alla mina kort på bordet och stiger upp. I’m all in.”

Länkar:
Osku Pajamäkis webbsida: www.osku.net
Perintö vai perintä (på svenska ung. Arv eller inkassering): PDF

Publicerad 21.11.2012