Vuxenpedagogiken ska vara en mötesplats

 

 

Petri Salo har bland annat tittat närmare på folkbildningens roll och identitet i vår tid både i förhållande till annan vuxenutbildning och till samhället i stort och han är smått förbryllad.
– Det verkar som om folkbildningen i Finland under de senaste trettio åren skulle ha befunnit sig i en ständig identitetskris, något som jag inte har kunnat skönja i de andra nordiska länderna. Ändå har folkbildningen, speciellt arbetar- och medborgarinstituten, klarat sig bra då annan offentlig verksamhet skurits ned under dåliga ekonomiska tider. Instituten växte ända fram till 90-talet och sedan dess har verksamheten varit stabil.
Identitetskrisen tar sig enligt Salo uttryck dels i en brist på samverkan mellan aktörerna inom den fria bildningen, dvs. folkhögskolor, medborgar- och arbetarinstitut samt studiecentraler, dels i en oförmåga att hävda sig i förhållande till annan vuxenutbildning.
– Min slutsats av de två utvärderingar av den fria bildningen som gjordes för några år sedan är att dess framtid beror på aktörernas vilja att överskrida gränserna mellan de olika utbildningsinstitutionerna inom folkbildningen och på deras förmåga att i förebyggande syfte skapa egna nätverk.

Vad är det för fel på porslinsmålning?

EU:s temaår kring kreativitet och innovation ger upphov till ytterligare ett frågetecken. Petri Salo påpekar att den fria bildningen ända sedan starten har koncentrerat sig kring praktiska färdigheter och konstnärliga ämnen (estetiska ämnen i Sverige), men ändå har man inte riktigt lyckats legitimera sin verksamhet i samhället.
– Konstnärliga och praktiska ämnen värderas lågt bland beslutsfattare, vilket syns i att de inte beviljas tillräckligt med pengar.
Han förstår till exempel inte varför det är så svårt att lyfta upp ämnen som porslinsmålning ur det dike de hamnat i.
– Porslinsmålning ger praktiska färdigheter samtidigt som den utvecklar det estetiska sinnet.
Salo ser folkbildningen som en fånge i samhällets sätt att skilja åt praktiska kunskaper och intellektuellt tänkande. Själv har han återlanserat det gamla finska folkbildningsuttrycket ”sivistävät huvit”, som kunde översättas med ”bildande nöjen”, för att beskriva folkbildningens potential.
– Det handlar om all den bildning man får genom att vara kulturellt aktiv och genom att diskutera med andra.

Känslor ger kunskapstörst

Petri Salo tror på den skapande kraften. Han är övertygad om att samtidskonsten fångar vår tid både bättre och snabbare än forskningen och han ger som exempel två konstnärliga produktioner som väckt starka reaktioner. Animatören Katariina Lillqvists nytolkning av nationalhjälten Mannerheim och teaterregissören Kristian Smeds nytolkning av Okänd soldat gav upphov till hetsig debatt i republiken Finland.
– Konsten väcker känslor och får folk att ta reda på mera. För att kunna ta ställning måste man kanske lära sig mera om Mannerheim eller Finland i andra världskriget.
Studiecirklar är något som Petri Salo vill ta till heders igen. De uppstod i övergångstiden mellan det agrara och industriella samhället då hela folkbildningsidén föddes och nu finns samma behov då vi är på väg in i kunskaps- eller informationssamhället.
– För att klara av övergången måste vi få möjligheter att dela erfarenheter med andra människor och att lära oss av varandra.
I vår tid finns det de facto många virtuella sociala plattformer, t.ex. Facebook, som kan fungera som virtuella studiecirklar och Petri Salo efterlyser mera forskning kring dem.
– Forskningen borde ta reda på vad det innebär att skapa kontakter och upprätthålla nätverk på detta sätt. Det är ju dessutom ett ämne som är väldigt bekvämt att forska i; jag kan sitta i mitt arbetsrum och bege mig ut i världen och data finns behändigt tillgängliga på diskussionsforumen.

Nordiskt samarbete behövs

Petri Salo ser den nordiska folkbildningstraditionen som en viktig del i det nordiska samarbetet, som han hoppas ska ta fart på nytt. Han har inom ramen för NVL varit med om att göra en studie som tog reda på om det finns en nordisk profil i de vetenskapliga artiklar som publicerats inom vuxenpedagogiken i Norden.
– Vi kom fram till att det inte finns något typiskt nordiskt, utan forskningen påminner om den i det övriga Europa och resten av världen. Om det finns en nordisk dimension är den i alla fall svår att identifiera.
Petri Salo efterlyser överlag en bredare syn på vuxenpedagogiken och han är inte alls övertygad om att pedagogiken som vetenskapsgren är den bästa ”livskumpanen”.
– Jag ser vuxenpedagogiken som en mötesplats, en arena där olika former av mänsklig verksamhet möts. I sådana möten lär vi oss alltid något viktigt om oss själva och andra och om världen omkring oss.