Wille Bolinder var bra på att teckna och gick konstskolor när han var ung. Det ledde så småningom till Konstfack där han utbildade sig till grafisk formgivare.
– Och vad ska man göra då? Jag började jobba på reklambyrå för att det är det jag kunde. Sedan kom internet. Och då sa min chef: du som är formgivare, du kan ju försöka sätta dig in i det här. Hur man navigerar med flöden och knappar. Hur ska knapparna se ut? Och hur ska flödena fungera? Det var ju oerhört tidigt i internets historia.1996, ungefär.
Han blev specialist på att formge hemsidor och arbetade på Icon Medialab. Företaget var ett av den tidens mest omtalade och storföretagen kunde betala 15 miljoner för en vanlig hemsida.
– Det kostade så mycket för att vi skulle utveckla allting. Vi skulle uppfinna hjulet varje gång.
Det gick utmärkt för Icon och andra IT-företag i några år. Sedan sprack IT-bubblan.
– Alltid brakade till slut, för säljarna hade lovat guld och gröna skogar med det nya internet, men allt kunderna fick var en hemsida.
Efter det blev jobbet med webben mer småskaligt. Wille frilansade under några år.
– Då gjorde man samma jobb som man hade gjort på Icon, och då kunde man ju göra samma sak för under hundratusen.
Nya tider – igen
Han blev delägare i en liten byrå och de gjorde vi stora och små projekt. Jobbet rullade på. Ända fram till 2016.
– En gammal kollega från Icon rekryterade mig in i det här fintech-träsket och där jobbade jag i tre år. Det knäckte mig nästan. Utvecklingen hade sprungit från mig.
Wille var van vid att på egen hand göra sex, sju olika skisser och diskutera dem med kollegorna, för att sedan välja en och sätta igång med arbetet. Men på techbyrån skulle man göra så kallade ”Google design-sprintar” där man arbetade i ett lag för att utveckla olika digitala lösningar.
– Alla ska få vara med och tycka och greja. Och då sätter man igång och har möten om hur man ska ha möten! Jag skojar inte alltså.
– Det tog fyra veckor innan vi ens började skissa på något. Jag fick psykbryt. Blev jävligt stressad också, för vi fick ju ingenting gjort. Jag visste att det var jag som skulle få skit för det, för jag var senior.
Organisationen skulle vara platt och man skulle arbeta agilt. I en agil organisation räcker inte informationsövertag och formell makt, och som chef kan du inte detaljstyra eller säga åt människor vad det ska göra. Ett problem, menar Wiile Bolinder, var att det ändå fanns personer som höll inne på information och därmed hade ett övertag.
– Det blev jättejobbigt. Jag var ju tvungen att skjuta ut mig därifrån. Jag hade fallskärm. så jag fick lön i ett år. Och jag tänkte: Nu går jag ju tillbaka och frilansar. Vi gjorde lite pitchar, försökte sälja in ett faktureringssystem. Men jag fick ont i magen bara av att börja tänka på att jobba med appar och webb. Jag kände liksom att jag var färdig med det där.
Tio-femton år kvar till pensionen
Han behövde hitta på något annat att göra.
– Man är femtiofem. Man är gammal för arbetsmarknaden. Men man ska ju jobba i tio, femton år till.
En kille på båtklubben där Wille brukade hänga sa: Ta C-körkort och kör lastbil. Det finns hur mycket jobb som helst.
En gång i tiden var lastbilschaufför ett lågkvalificerat jobb, men idag är krävs flera yrkesbevis och andra kort för att få åka på vägarna och lasta varor. Genom Arbetsförmedlingen fick Wille möjlighet att gå en utbildning som gav den kompetens han behövde.
– Det var en rivstart från början. Jag var helt fokuserad på att fixa det. Och sen så kommer man ut efter nästan ett år och får jobb direkt! Man får gå ut och visa vad man kan på en gång. Det bara rullade på.
”Tänker att jag fått en chans”
Nu har nästan ett år gått sedan han började arbeta som chaufför. Han hämtar upp farligt avfall runt om i Stockholmsregionen. Lönen på drygt 30 000 kronor i månaden är hälften av vad han tjänade på webbyrån, men han har så att han klarar sig. Han ser det inte som att han har gjort en ”omvänd klassresa”.
– Ja tänker inte så mycket på att jag har bytt bransch och gått från att vara tjänsteman till att vara knegare. Jag tänker mer att jag har fått en chans att göra något helt annat som är praktiskt. Det är en statusförlust på sätt och vis, men jag har alltid identifierat mig med arbetarklassen. Vi kommer nästan alla från arbetarklassen sedan några generationer tillbaka. Lastbilschaufförer och hantverkare tjänar idag så pass mycket pengar så att de kan bo i villa, de är också en sorts medelklass.
Visst har han vissa före detta kollegor som tycker att han borde klättrat vidare på karriärstegen, blivit creative director, konceptutvecklare något annat. De menar kanske att han har gett upp genom att gå till ett yrke med lägre status. Men de allra flesta är positiva när han berättar om sitt karriärbyte.
Själv är han glad att slippa stressen och konkurrensen som det förra jobbet innebar. Det nya jobbet är lättare att släppa tankarna på när arbetsdagen är slut. Wille berättar också att han har blivit tio kilo lättare under det gångna året, eftersom jobbet innebär att han hela tiden är igång och rör på sig.
– Man är också ute på ett helt annat sätt än när man jobbar på kontor. Jag ser årstiderna förändras och jobbet påverkas av vädrets makter, säger han.
Tycker om ensamtiden
Jobbet innebär mycket eget ansvar och en hel del ensamtid, vilket passar Wille Bolinder bättre än det sista jobbet på webbföretaget där det ständigt var möten. Men han har också nytta av sitt gamla yrke, där han lärde sig att vara serviceinriktad. En av anledningarna till att hans chef gärna anställer personer med erfarenhet av andra yrken är att de har vana av just service. Det är viktigt i mötena med kunder.
Han tror inte att han skulle ha klarat yrkesomställningen för femton år sedan. Nu är bilarna smidigare och det finns gps och automatväxlar som underlättar arbetet.
Beröm är det dock sparsmakat med på åkeriet. Får de inga klagomål ska de förvänta sig att alla är nöjda. Men när Wille fick köra en av de nyaste lastbilarna blev han glatt överraskad – det var ett tecken på att hans arbetsinsats uppskattades.
