Samtal och förståelse gör att folkhögskolan passar deltagare med npf

Folkhögskolans ubildningsform lyfts ofta fram som extra gynnsam för deltagare med neuropsykiatriska diagnoser (npf), exempelvis adhd, autism och språkstörning. Samtidigt finns en risk för att den fria folkbildningsformen blir alltför oförutsägbar och spontan för den som behöver mycket struktur och rutiner. Elise Arnell arbetar som lärare på Helsjöns folkhögskola i västra Sverige. När hon fick möjlighet till handledning av en forskare inom ramen för Föreningen för folkbildningsforsknings projekt Praktiknära forskning, visste hon direkt vilket ämne hon skulle undersöka. Hon hade tidigare arbetat på grundskolan och mött många elever med npf-diagnoser. Hennes studie Från system till samtal – En kvalitativ studie om folkhögskolans pedagogik och npf bygger på samtal med kollegor och deltagare på folkhögskolan där hon arbetar.

– Jag gick in i projektet med erfarenheten från högstadiet, och trodde att jag skulle kunna skapa en matris eller en lista för hur vi ska arbeta med npf på folkhögskolan. Men jag fann att det var i samtalen, både mellan deltagare och lärare men också i kollegiet, som vi fann lösningar och vägar. Deltagare som man trott behöver det här stödet eller den här formen, kunde klara sig bra bara de fick med tillräckligt med förberedelser. Det finns inga absoluta gränser för vad man klarar och inte klarar av, säger Elise Arnell.

– Læs også artiklen ”Att vägleda elever med IF kräver kunskap”.

Annat tempo på folkhögskolan

Det kan finnas flera olika anledningar till att det var svårt att applicera grundskolans och gymnasiet matriser på folkhögskolan. En är att grundskolan och gymnasiet arbetar med mycket större volymer, det vill säga att man där måste skapa system för väldigt många elever samtidigt. Dessutom har grundskolan ett annat tempo och är mer styrt efter andra kunskapskrav än folkhögskolan. På gymnasiet ska man klara en kurs på ett år medan man på folkhögskolan kan ha två år på sig för att klara samma kurs.

Elise Arnell kom också fram till att folkhögskoledeltagarnas personliga utveckling och självkännedom var avgörande för hur bra de skulle klara utbildningen. I studien talar både lärare och deltagare om folkhögskolan som något mer än bara lektioner. Deltagarna har möjlighet att misslyckas, ta tid på sig och behöver inte passa in i samma mall som alla andra.

Filosofen Jonna Bornemarks bok Det omätbaras renässans citeras på flera håll i Elise Arnells studie.

– Jonna Bornemark skriver att vi lägger för mycket vikt vid systemen och lite för lite vikt vid beprövad erfarenhet och kunskapen som sitter i kroppen när man har jobbat i många år i ett yrke. Hon menar att när vi ska mäta, väga och systematisera allting går någonting förlorat. I Det omätbaras renässans kopplar hon också till skolan: Vi har skapat ett system där systemen är viktigare än skolan. Jag tyckte det lirade ganska fint med det jag började se när jag intervjuade deltagare: Hur värderar vi det som inte går att mäta? säger Elise Arnell.

Läs Elise Arnells tips till folkhögskolelärare som möter deltagare med npf-diagnoser i faktarutan här intill.

Tre diagnoser i skolan

29-åriga Johanna Gustafsson har dyslexi, adhd och autism. Hon berättar om sin skoltid i boken Johanna – Tre diagnoser i skolan som hon har skrivit tillsammans med pedagogen Kenth Hedevåg. Johannas berättelser varvas med Kenths texter om vilket pedagogiskt stöd och vilka insatser man kan använda i förskola och skola.

Johannas läs- och skrivsvårigheter uppmärksammandes tidigt, men det var först i åttonde klass som hon fick diagnosen dyslexi. Först när hon var 25 år fick hon diagnoserna adhd och autism. Då hade hon länge undrat varför hon var så mycket långsammare och rastlösare än sina jämnåriga, och varför hon hade svårt att sortera bort sinnesintryck, som när någon skrapade med stolen eller tuggade på ett äpple.

Efter gymnasiet ville Johanna läsa vidare till fritidspedagog och trodde först att hon måste läsa in Engelska B för att bli behörig till lärarutbildningen. Hon började läsa Engelska B på June folkhögskola. I sin bok skriver hon: ”Folkhögskolans struktur och arbetssätt var något helt nytt för mig. Men jag kom in i det snabbt och trivdes väldigt bra. Det var inte bara fokus på själva uppgifterna, utan även på gemenskapen och det sociala samspelet. Jag kunde verkligen vara mig själv och jag blev respekterad och bemött på ett fint sätt”.

Men engelskundervisningen var för svår för Johanna eftersom hon inte hade med sig tillräckligt med kunskaper från gymnasiet. Det var då skolans studie- och yrkesvägledare upptäckte att hon kunde gå en annan väg och läsa en yrkesinriktad fritidsledarledarlinje på Valla folkhögskola.

– På gymnasiet var det ett ämne i taget. Man satt mycket och läste och skrev och läraren pratade. Men på folkhögskolan var vi deltagare, och åldrarna var blandade, vi kunde utbyta erfarenheter mer. Det vi fick lära oss praktiserade vi i olika övningar. Vi satt inte bara inne på lektion utan kunde till exempel ha undervisning utomhus, berättar Johanna. Enligt folkbildningstraditionen kunde också deltagarna själva leda lektioner.

– Ett exempel var när vi pratade om hur språket utvecklas. Vi delades upp i grupper om två och två och fick läsa några texter var. Sedan presenterade vi det vi lärt oss på valfritt sätt. Det var bra att få använda kroppen mer, inte bara sitta stilla. Min grupp gjorde en film, andra gjorde teater eller powerpoints.

– Læs også artiklen ”De får tekniken att funka för alla”.

Tydligare struktur än på gymnasiet

Folkhögskolan hade bra struktur och tydlighet, tycker hon.
– Man fick veta vad som skulle hända på lektionen, vad vi skulle prata om och hur den skulle vara upplagd, om vi skulle sitta i grupper och så vidare. Om man jämför med gymnasiet var det mer tydlighet på folkhögskolan, säger Johanna.

Båda folkhögskolorna hon gick på hade sociala aktiviteter. De temadagar som bara involverade den egna klassen tyckte hon var lättare än de dagar där hela skolan var med, Men Johanna fick möjlighet att prata med lärare som såg till att hon fick komma med någon från klassen som visste hur hon fungerade.

– Det var lite jobbigt när man inte kände alla, när det var mycket mer folk. Då blev det störande med alla intrycken, säger hon.

Skönt att få förklaringar

Det var under andra året på Valla folkhögskola som hon gjorde utredningarna som visade att hon hade adhd och autism.

– Det var mycket jag hade hållit inne, och då blev det för mycket i stressburken. När jag hade gjort utredningarna var det skönt att få förklaringar på saker jag hade gått och undrat över. Varför kan jag inte lyssna på texten, varför tänker jag på andra saker, varför känner jag mig så rastlös. Det är skönt att jag har fått förklaringar och har det på papper, men det betyder inte att problemen försvinner, säger Johanna.

Idag är hon fast anställd som resurs på en skola och använder sina erfarenheter till att hjälpa barn med npf-diagnoser. Hon föreläser då och då om sina erfarenheter och arbetar tillsammans med sin medförfattare Kenth Hedevåg för att öka kunskapen om npf-diagnoser.

– I samband med att jag har skrivit boken har jag fått lära känna mig själv och andra. Jag har fått mer förståelse för hur jag själv fungerar och det jobbar jag med varje dag, det kommer nya situationer, säger Johanna Gustafsson.