Spegeln bästa hjälpmedlet i internordisk dialog

 

Anna Kirstinä är utbildningsproducent för det finskspråkiga Förbundet för Folkbildning KSL-studiecentral. Till hennes områden hör färdigheter för arbetslivet och yrkesinriktad tilläggsutbildning. Hon har tidigare varit involverad i några nordiska projekt, bl.a. inom Nordplus, och det har gett henne anledning att fundera på hur den nordiska dialogen inom organisationsarbetet ser ut. För tillfället koordinerar hon ett projekt, där Finland, Sverige, Danmark, Grönland och Estland är med. Projektet som handlar om att utbilda folk inom sociala företag har fått en ovanligt långsam start eftersom man i stället för att som planerat köra direkt igång på Anna Kirstinäs inrådan har startat med ett mobilitetsprojekt för att först planera det stora projektet grundligt innan man sätter igång.
– När planeringsgruppen träffades de första gångerna insåg vi att vi måste börja med att diskutera termerna vi rörde oss med, som till exempel ”social enterprise”, sociala företag och social ekonomi. Vi insåg att termerna inte har samma betydelse i de nordiska länderna, både ifråga om hur man allmänt uppfattar dem och hur de används i lagstiftningen och det är ju avgörande att vi talar om samma sak.
Anna Kirstinä har också exempel på nordisk begreppsförvirring från den tid hon arbetade med ett nordiskt projekt inom Folkhögskoleföreningen.

Tolkningsfrågor

– Det visade sig att så grundläggande begrepp som folkhögskola och folkbildning inte alls var entydiga i ett nordiskt sammanhang. Även om jag själv vet exakt vad jag menar med folkhögskola är det inte alls säkert att alla andra uppfattar det på samma sätt. Var och en tolkar begreppen via sin egen historiska, erfarenhetsbaserade och kulturella bakgrund.
Kirstinäs råd är att reservera tillräckligt med tid för att diskutera innan man sätter igång med ett samarbete.
– Det kan kännas dumt, men ofta kan det vara alldeles nödvändigt att börja med att ta några steg bakåt för att ta reda på vilka termer alla kan godkänna.
Kruxet med nordiskt samarbete är att vi ofta tror att vi är väldigt lika och att vi förstår varandra automatiskt, menar Kirstinä.
– I samarbetet med kulturer som tydligare skiljer sig från vår, kan det vara lättare att förstå att vi är annorlunda medan vi i det nordiska samarbetet tycker att vi borde förstå varandra. Att vi också ofta har ett gemensamt språk, skandinaviska, kan göra illusionen av samförstånd ännu starkare.

Svårt skilja mellan individ och kultur

Missförstånd kan också uppstå på grund av olika långa handläggningstider inom projekthanteringen. I Finland behöver man information om saker längre i förväg än i t.ex. Danmark.
Att det råder olikheter i mötes- och arbetskultur i de nordiska länderna vet de som har erfarenhet av nordiskt samarbete. Anna Kirstinä anser ändå att det kan vara svårt att veta när det handlar om individuella och när det handlar om kulturella särdrag.
– Häromdagen var det en svensk medlem i en arbetsgrupp som efterlyste ett mera organiserat samarbete, men å andra sidan är min erfarenhet att svenskarna inte alltid är de som vill ha det så hierarkiskt organiserat. Allmänt kan man väl säga att finländarna är samvetsgranna elever medan svenskarna betonar den demokratiska processen, men det kan som sagt vara farligt att generalisera.
Anna Kirstinäs recept för att undvika stereotypier när man går in på olikheter mellan kulturer är att var och en ser sig själv och sin egen kultur i spegeln i stället för att man försöker beskriva andras. Hennes exempel på en lyckad träning i interkulturell dialog kommer från en kurs där öst- och västeuropéer med hjälp av drama genomskådade sina särdrag.
– Västeuropéerna och östeuropéerna skrev ned stereotypier om varandra. Sedan fick de spela sig själva såsom de andra hade beskrivit dem. Det var ett effektivt sätt att visa hur löjligt det är med stereotypier.
I Finland har det från folkbildarhåll kommit ett önskemål om en kurs, där man tar upp skillnaden mellan de nordiska kulturerna och hur man bäst tacklar dem. Anna Kirstinä är övertygad om att en sådan kurs behövs, men hon betonar hur viktigt det är att ingen skuldbeläggs, att det sker på ett jämlikt och respektfullt sätt och att representanter för de kulturer som tas upp finns närvarande.
– I ett mångkulturellt samarbete är det viktigt att vi på riktigt rör oss på samma karta.